Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Alice Munro, värd ett nobelpris

Alice Munros noveller är märkliga. Hennes berättelser omspänner ofta hela livsöden och var och en tar för mig lika mycket tid och kraft som att läsa en roman.

Annons

Den sista novellen, ”För mycket lycka” som bygger på ett verkligt öde, triggar mig att gå vidare och söka kunskap om den ryska matematikprofessorn Sonja Kovalevsky, född i Moskva 1850 och död i Stockholm 1891.

Jag läser i novellen att hon fick det prestigefyllda Bordinpriset i Paris julen 1888. Då blir jag tvungen att söka namnet på hennes avhandling, som var ”Om rotation hos en stel kropp kring en fast punkt” och grubbla över vilken undermening där kan finnas.

Utan tvekan finns det starka beröringspunkter mellan Alice Munro och Sonja Kovalevsky, som utöver sin vetenskapliga karriär skrev skönlitteratur, bland annat ett drama tillsammans med Anne-Charlotte Leffler.

Trots att Kovalevsky var ett erkänt geni var det inte nådigt att ta sig fram. För att överhuvud taget kunna studera utomlands blev hon tvingad till ett skenäktenskap och hennes professorsutnämning vid Stockholms högskola väckte starkt motstånd, av August Strindberg till exempel. På nätet hittar jag hur hon bemötte kritiken: ”Just emedan jag av den ensidige Strindberg blivit orättvits anfallen, gläder det mig att kunna visa den geniale Strindberg min beundran. Vi kvinnor borde söka lära oss vad männen ännu så litet kunna, att icke låta en persons svagheter eller misstag skymma bort hans verkliga betydelse.”

Då som nu ingick mannen i en kvinnas lyckodröm och trots sin intellektuella överlägsenhet gör Sonja det kvinnor länge gjort: försöker göra sig till den hon tror den framgångsrike och stilige ryssen Maksim önskar. Jag tänker att hon dog ung och slapp bli besviken.

Liksom hos Kovalevsky finns hos Alice Munro en stark drivkraft till fördjupad människokännedom och ett ömsint undersökande av mänskliga relationer. Det är vad novellerna handlar om. Med undantag för titelnovellen är människorna mycket alldagliga men ändå alldeles unika och oförutsägbara. Ett tema som återkommer är när ett tillstånd av upplevd idyll och förtrolighet krossas av en från ingenstans uppdykande förälskelse. Livet överraskar och något skenbart lugnt och bestående förändras genom en yttre eller inre katastrof.

Det skulle inte förvåna mig om Alice Munro är kandidat till årets Nobelpris. Mycket välförtjänt i så fall.