Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Alice Boman mellan ljus och mörker

Förra året kom ep:n "Skisser" och sedan dess har hajpen bubblat kring hennes namn. Nu släpper Alice Boman sitt debutalbum.
– Allt började för ett år sedan när mina heminspelningar släpptes oplanerat, säger hon.

Annons

Tacka gudarna för att det är tråkigt att dreja lera. Alice Boman är det nya stjärnskottet på den svenska indiehimlen. Hennes första ep "Skisser" bestod av låtar som spelat in hemma och som knappast var tänkta att släppas, men låten "Waiting" hyllades på bloggar och musiksajter över hela den engelskspråkiga världen.

När hon nu står i färd att släppa sitt debutalbum går det inte att undvika ordet hajp, men att bli musiker var inte planen. Alice Boman hittade till låtskrivandet när hon utbildade sig till keramiker på två olika folkhögskolor.

– Jag älskade att dreja burkar. Nu har jag inte rört lera på två år, men det var där jag insåg hur viktig musiken var. På båda skolorna stod det gamla pianon och jag satt mer där än i verkstaden, säger hon.

Debutskivan heter "Ep II & Skisser" och även om den innehåller flera helt nya spår beskriver Alice Boman den som två sammanslagna ep:s. När andra beskriver hennes musik brukar fokus ligga på hennes röst och på låtarnas mörka, drömlika stämningar.

– Jag tycker ofta själv att musik kan trösta en, eller kanske inte trösta, men i alla fall ge en ett lugn. Jag vet inte varför det är skönt att lyssna på ledsam musik när man är ledsen, men man känner i alla fall att man inte är ensam, säger hon.

Alice Bomans ljudvärld är karg. Ofta nöjer hon sig med ackompanjera sig själv på piano, elpiano eller orgel. Även om hon tog hjälp av Tom Malmros från bandet This is Head när hon gjorde albumet återvände hon till sin lägenhet för att spela in flera av låtarna.

– Alla inspelningarna är typ första tagningen. Det finns mycket väldig slick musik som jag gillar, men jag tycker om när det blir icke-perfekt. Det skapar en nerv och en helt annan känsla.

För Alice Boman fungerar musiken som ett utlopp, en verktyg för att skapa balans, mellan det mörka och det ljusa.

– Jag skriver för att få ur mig saker, det är lite terapeutiskt. Jag är väldigt känslig som person, jag tar in väldigt mycket och tänker lite för mycket så det är skönt att ha musik som ett slags andrum.

Alice Boman, fredag, Intiman, 21.00

Carl Cato/TT

carl.cato@tt.se