Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Åldermannen och arvingen ger fint Fo-gyckel

Två svartklädda män på en tom scen. En ålderman och en arvinge. En publik som skrattar och skrattar.

Annons

I nära tre decennier – inte oavbrutet som han själv påpekar – spelade Björn Granath Dario Fos ”Misterio Buffo”. Avskedsföreställningen gick i Östersund 1999. I går kväll var han tillbaka.

Men inte ensam. Efter ett års tjat fick Özz Nûjen för ett antal år sedan ta över skötebarnet, våren 2008 spelade han i Östersund. Och nu delar de båda på de fyra historier som ingår i spelet. De kör varannan och samspelar i mellansnacket.

De två skiljer sig verkligen åt vilket gör att det hela fungerar bra. Med en fotostatkopierad arvinge hade spänningen uteblivit. Björn Granath med sitt utsökta skådespeleri. Özz Nûjen som har sin stora styrka i direktsamspelet med publiken. Riktigt bra är han i rollen som folksamling inför Lazarus återuppståndelse.

Samspelet mellan de två känns, och är förmodligen också till viss del, skönt spontant. I alla fall ser Björn Granath då och då lite överraskad ut av sin medspelares infall. På ett bra sätt. Och det är klart, har man ägt en uppsättning själv i trettio år har man rätt att bli överraskad.

”Mistero Buffo” är den pjäs som gav Nobelpristagaren Dario Fo sitt stora internationella genomslag. Pjäsen spelades över 5000 gånger och även på sportarenor med tusentals personer i publiken.

Kringhistorien vävs in i originalmanus vilket, åtminstone för en teaternörd som jag, ger en extra dimension. Modern och medeltida teaterhistoria vävs samman.

”Mistero Buffo” skapades ursprungligen i ett sökande efter rötterna till commedia dell’arten, en folklig teaterform med fasta rollkaraktärer (Harlekin, Colombine, Il Dottore med fler) som uppstod någon gång i det italienska 1500-talet.

I commedia dell’artes rotsystem fanns den kringvandrande gycklaren, maktens häcklare. Honom tillägnas det första spelet: Gycklarens födelse som Nûjen framför. Han tappar text, löser det snyggt och visar där på sin improvisatoriska styrka.

Vidare till Bröllopet i Kanaan där vatten blir vin, ärkeängeln och ett fyllo i Björn Granaths nobla gestalt. I Lazarus återuppståndelse har den månghövdade, vadslående publiken på kyrkogården huvudrollen i Nûjens lika månghövdade gestalt.

Slutligen är det dags för den onde påven Bonifatius med blingade fingrar som möter Jesus i ett hål i tiden utan att varken bli igenkänd eller erkänd.

Gemensamt för många av historierna är att perspektivvalet är vid sidan av det gängse: vi får se mer eller mindre kända skeenden genom ett, eller flera, oväntade par ögon vilket är genialt.

Till förtjänsterna hör också det dagsaktuella gycklandet med samtidens överhöghet: Jan Björklunds presentation från gårdagen om kristendomens särställning i läroplanen får sig förstås en släng av sleven.

Gycklandets likheter med stand up comedy-traditionen blir också tydliga i Nûjens fall.

Rolig och tankeutvidgande lektion i samtida och historiskt gyckel.