Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alandhs sista film om Martina

Annons


Om och om igen har hon slagit sin omgivning med häpnad. Nu kommer "Martina och jag", som blir Tom Alandhs sista film om Martina Schaub som har Downs syndrom.

-Det är ett unikt dokument som berättar om hur det är att vara människa, säger Tom Alandh.

Hans porträtt av Martina spänner över 35 år, vilket är rekord i svensk tv-historia. När de träffades första gången var hon i femårsåldern och ett barn som samtidens expertkår ansåg borde lämnas till en institution.

-Hon var så väldigt go. Så lycklig, glad, varm och mysig. Och hennes mamma var så övertygad om att hon kunde få Martina att bli människa. Det var kamplusten i hennes blick som fick mig att vilja gå vidare, säger Tom Alandh.

För Martinas mamma Berit Schaub vägrade att lämna bort henne, trots att hennes ambitioner för Martina liknades vid cirkuskonster - att träna henne för ett så vanligt liv som möjligt var som att piska en trött häst, tyckte en av läkarna.

-Jag ville ju veta vad som hände med den trötta hästen, säger Tom Alandh varmt när han konstaterar att Martina i stället utvecklades till en möjligheternas mästarinna.
Livsnjutare och poet

Mot förväntningarna lärde hon sig att läsa och skriva, så bra att hon har gymnasiekompetens och har gett ut en samling dikter. Hon arbetar som lokalvårdare på halvtid och på hennes visitkort står livsnjutare, poet och föreläsare.

Samtidigt är Martina ett mysterium för många. Trots att hon har fyllt 40 år, och sedan länge bevisat att hon kan sköta ett vanligt jobb, klarar hon sig inte helt på egen hand. Exempelvis är begreppet tid fortfarande något som hon har svårt att förstå.

-Hon kan inte laga mat på spisen. Då blir det farligt eftersom hon inte vet vad 10 minuter är, säger Tom Alandh.

Nej, tid är inget som Martina tycker om. Desto bättre gillar hon Tom Alandh, som varit så närvarande i hennes liv att hon inte har något klart första minne av honom.

-Men han har varit schyst, från första början, säger hon.

Deras vänskap är av det slag som aldrig kommer att ta slut.

-Tom har alltid tagit mig som en människa som andra, trots mitt funktionshinder. Han har lagt mig i sitt hjärta, och följt min och mammas kamp. Fast den har han mest talat med mamma om.
Samma sköna lunk

Martina och Tom brukar prata om annat.

-Vi snackar som vanligt, och har kunnat tala om stora frågor, om livet, säger hon och fortsätter att beskriva honom som godhjärtad, ärlig och omtänksam.

TT Spektra: Men har han inga brister, inget som skaver och irriterar?

Martina funderar, och jo, något finns det. Han, som låter så lugn i tv, har alltid bråttom, är ständigt på språng. I bland pratar han för fort.

-Då är jag på honom om det. Tom är snabb och uppskruvad - jag är långsam, säger hon och berättar att tempomässigt är hon mer lik Björn Henriksson, som varit Tom Alandhs fotograf under alla år som han följt henne.

-Björn och jag går i samma sköna lunk, säger hon.

Tom Alandh låter alltid sina intervjupersoner få se filmerna innan de sänds i tv. "Martina och jag" förhandsvisas inför en publik som består av Martinas familj och vänner i Mölndal, där Martina bor. Innan visningen är hon är fylld av spänd förväntan, men inte orolig, trots att hon inför slutarbetet med filmen gav Tom sitt yttersta bevis för förtroende.

-Jag har gjort något stort. Jag har lämnat ut min dagbok. Med det har jag lämnat ut mitt liv, säger hon.
Rätt till integritet

Men Tom Alandh använde inget ur den i filmen och lade undan den när den började kännas för privat.

-Jag kände mig inte behörig, säger han och tycker att alla har rätt till integritet, trots att hans journalistiska strävan är att nå bakom de etiketter som klistras på människor, överallt i samhället.

Att de ofta är både missvisande och endimensionella visar inte minst Martina med knivskarp elegans. I inledningen av filmen funderar hon på begreppet Downs syndrom, som på grund av en extra kromosom blev hennes etikett. Men mer fel kan det väl inte bli, att kalla någon som är så glad som hon, och som alltid ser livet från den ljusa sidan för Down?

Hon har en bättre lösning.

-Varför heter det inte Ups syndrom?



Fotnot: Martina och jag visas 20.00 i SVT2 söndagen 23 november.

Mer läsning

Annons