Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Åkessons tillrättalagda minnen

Annons

Jimmie Åkessons terapisittning i SVT:s "Nyfiken på partiledaren" har väckt debatt. Vissa menar att SVT i söndags lät Sverigedemokraternas ledare oemotsagd hålla ett försvarstal för rasismen. Andra har forskat i den sölvesborgska lokalhistorien och kommit fram till att Åkesson har förvrängt verkligheten.

Det må vara hur det vill med den saken. Det intressanta är inte om partiledarna i den här programserien medvetet eller omedvetet ljuger om sin uppväxt. Det intressanta är deras självbild, både hur de beskriver sig själva som barn och deras syn på hur uppväxten har präglat dem. Även om de vill ge en tillrättalagd bild så skiner människan igenom. Från den utgångspunkten är Jimmie Åkesson mycket intressant att lyssna på.

Hans berättelse om motsättningarna mellan grupper av invandrare och svenskar i den lilla stadsdelen Falkvik där han växte upp, sägs ha vissa faktamässiga brister. Invandringen i Sölvesborg var väldigt liten vid den här tiden, enligt personer som var där. De utlandsfödda skoleleverna var få, på sin höjd några enstaka per klass.

Men Jimmie Åkesson var rädd för dem, säger han. Inte för de enskilda individerna i samma klassrum, men för den anonyma gruppen invandrare. "De andra".

Möjligen formulerar han där i ett par meningar själva grogrunden för all främlingsfientlighet: Rädslan för det okända och avståndet mellan människor.

På frågan varför han fastnade för ett parti med tydliga nazistiska inslag svarar han att han visste väldigt lite om partiet. Men i SD:s jubileumsbok berättar han att han var medveten om de "politiska, organisatoriska och personella" felen i partiet när han blev medlem.

På samma sätt som Erik Fichtelius utskällda intervjuserie "Ordförande Persson" för några år sedan gav en unik inblick i en statsministers psyke, kan en programserie som den här i bästa fall bli ett empiriskt material för den som vill studera och förstå maktens innersta väsen.

Därför är det synd att "Nyfiken på partiledaren" bara bitvis håller måttet. Om det är tiden som inte räcker till, eller om det är oskicklighet från psykologen Poul Perris sida är svårt att säga, men han har oftast bara skrapat på ytan. Behållningen har varit de två statsvetarnas analyser efteråt. Utan dem hade hela serien havererat.