Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Åh, Jämtland, som jag älskar dig!

Annons

Det är inte bara jag. Många av mina ifrån landsbygden inflyttade storstadsvänner har känt samma sak. Att det bara är en fas, en övergående period. Att vi snart ska flytta hem igen. Hem till Duved eller Uppsala eller gud vet vilken håla man kommer ifrån. Men den senaste tiden har jag börjat förstå att vi kanske blir kvar här i Stockholm. Och det känns. Det känns lite ovant, kanske till och med lite olustigt.

Maken och jag hade nämligen länge något slags tanke om att livet i huvudstaden skulle resultera i några års vistelse och att vi alla gånger skulle återvända hem innan äldsta ungen började skolan. Men hon börjar nästa år och att flytta hem känns avlägset. Och att inte göra det känns lite sorgligt. För på något vis vill jag att våra barn ska få vandra samma skolväg som jag själv gjorde, jag vill att de ska spela innebandy i Duvedshallen och åka skidor på friluftsdagarna. Jag vill att alla skolans vuxna ska känna alla barn och att de ska kunna gå hem till mormor och muffo på håltimmarna. Men det blir nog inte så. För de har det bra här också, barnen. Och det har vi vuxna med.

Vi har rannsakat oss själva och kommit fram till att det nog är här vi skall vara. De flesta av våra (och för all del också barnens) vänner finns här, och den inte så lilla detaljen arbete spelar tyvärr stor roll i denna konklusion. Vi älskar det vi gör. Vi vuxna har kreativa, roliga arbeten och med tanke på att man spenderar merparten av sin vakna tid på jobbet så är det ju fint att trivas med det. Maken och jag jobbar båda i tevebranschen och tyvärr gror det inte mängder av sådana jobb i den jämtländska myllan.

Åh, Jämtland, som jag älskar dig och ändå är det som det är. Men det är som du märker inte du, det är jag. Men som jag saknar livskvaliteten du bjuder på, kära hembygd. Tänk om du bara kunde ge mig ett jobb också, ett likadant som det jag har nu. Vi har hamnat i en klassisk "vilja äta kakan men samtidigt ha den kvar-situation". Vill jobba med roliga tevejobbet i storstaden och samtidigt ge våra barn den uppväxt jag själv hade i den lilla fjällbyn. Nu är det bara att hacka i sig att den ekvationen inte går ihop. Ibland tänker jag att jag ska köpa en lott, vinna några miljoner som ger oss råd att ha dubbla boenden men sedan kommer verkligheten med skolplikt och förskola ikapp och så inser jag att en sådan lösning inte fungerar med lite större barn.

Jag längtar efter familjen och har tänkt så mycket på min lilla brorsdotter och hennes föräldrar som i stearinljusens sken tagit sig igenom den storm som blåst över Jorm. Skogen har förvandlats till ett stort plockepinn, sa svägerskan i ett sms då telefonnätet fortfarande låg nere. Jag längtar efter första skidturen, jag vill hjälpa mamma att plocka undan utemöblerna och låta henne krama sina barnbarn.

Men i stället sitter vi här, i en stockholmsförort, där tre av fyra är sjuka och den fjärde – jag, jobbar dygnet runt med det där roliga jobbet som tydligen betyder så mycket för mig.