Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Agnes Persson

/

Annons

Kläppe

Vår mormor Agnes Persson har stilla gått bort i sitt hem i Kläppe. Hon fick med hjälp av sina barn och en mycket bra hemtjänst från Lit tillbringa även sin sista tid i hemmanet som hon flyttade till 1941. Efter 30 långa år får hon nu återförenas med vår morfar, Pelle. Den saknad, som aldrig tryckte ner henne men ändå var påtaglig för oss alla i hennes närhet, får så äntligen sin förlösning.

Hon var mycket stark - fysiskt och psykiskt. När man kramade henne var hon hård som ett vedträ i kroppen men inifrån strålade en värme som brinnande björkved. Trots sin höga ålder såg både hon och hennes omgivning henne som betydligt yngre, vilket ibland avslöjades i någon av hennes träffsäkra och humoristiska kommentarer. Hon var väldigt mån om sin familj och såg alltid till att vi kände oss välkomna i hennes hem, hon skämde bort oss som bara en momma kan. Hon var klok och hade alltid fötterna på jorden, vilket gjorde att hon var en stabil punkt i våra moderna liv.

Hon höll sig à jour med dagsaktuella händelser. Att diskutera börsens utveckling och politik, både nationell och internationell, var självklart i mommas kök. Engagemanget fanns alltid hos de utsatta i världen. ”Je vål så lej de henn www” kunde hon utbrista vid tv-nyheterna men hon var ändå intresserad och ville förstå hur ny teknik fungerar.

Hennes mat var av den gamla skolan - gudomlig pressylta, saltfläsk, leverpastej, ugnsstekar med brunsås... Hon var aldrig nöjd med sin kokkonst, vilket vi skojade om; för det var alltid en fröjd att ta del av hennes omsorgsfulla hantverk i köket. Det var stört omöjligt att hämta henne ens till färdigdukade julbord utan att hon skulle bjuda på kaffe (med bullar och minst fyra sorters kakor) eller hellre en bit mat innan man kunde åka iväg.

Hon hade hela sitt långa liv ett mycket stort intresse för blommor. När vi var mindre var det väldigt roligt att hoppa över blommorna i rabatterna men det var inget som uppmuntrades av momma. Trots en sviktande hälsa under våren planerade hon för sina rabatter och såg till att blomsterlökar blev inköpta bara dagar innan hon gick bort.

Sin obotliga livsenergi bevarade hon in i slutet, även när kroppen inte längre orkade. Ännu den sista dagen i livet kunde hon ta sig ut på farstubron och se vårens antågande.

Momma var vid fyllda 95 sinnebilden av en jamtlannstaus: ”Hu gjett vä makalaus - för hu blomster i hundrede år!”

Mer läsning

Annons