Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Aggressiva tankar på snabbmatskedjor

Annons

Vissa dagar vaknar man oförklarligt förbannad. Man känner irritationen, men man kommer liksom inte åt den. Den är som ett kliande myggbett på insidan av huden. Sådana dagar smäller jag lite extra i skåpdörrarna och drar mössan långt ner över öronen när jag går hem genom stan. En del säger att jag gör ett speciellt knyck med håret sådana dagar. Det stämmer säkert.

Min expojkvän, som var en norrman, kallade tillståndet för att ”furta”, ett uttryck som är så bra att min nuvarande gjort det till sitt.

Precis en sådan ”furtdag” hade jag i veckan. Under en furtdag krävs inte mycket för att jag ska känna att nu, nu är det nog. Inte mycket alls. Och då hände det sig att jag åt hamburgare på en snabbmatskedja i stan.

Först och främst: Det är lång kö. Den sniglar sig fram. Och väl där framme säger tjejen i kassan uttryckslöst att det är fyra minuters väntetid på hamburgaren. Sen frågar hon lika uttryckslöst om jag vill ha stripsen först? Den där uttryckslösheten går mig på nerverna. Jag känner hur myggbettet på insidan kliar och kliar.

Jag vet inte hur det är med er andra, men hos mig uppstår det väldigt aggressiva tankar på snabbmatskedjor ibland. Det är ingenting jag är stolt över, men så är det.

Jag tänker elaka tankar som ”Hur svårt kan det va egentligen?! Jag tänker också att om jag hade jobbat där så hade jag någon gång under dagen tittat på klockan och konstaterat att det snart är lunchtid och jag någon gång borde börja förbereda mig för just det. Kanske steka på ett gäng hamburgare av den mest vanliga sorten. För att slippa säga ”Fyra minuters väntetid” och ”Vill du ha stripsen först?”

Skulle personalen på vilken annan restaurang som helst fråga om man vill ha den pressade potatisen före den ugnstekta laxen? Nä, skulle inte tro det.

Jag skulle vilja lägga mig ner på golvet och skrika ut min frustration. Men det gör jag naturligtvis inte. Hur skulle det se ut? Sånt gör man bara på film. Och som jag älskar när de gör det på film. Människor som flippar ur på vita duken är bland det mest underhållande jag vet.

Det finns något väldigt tilltalande över människor som inte orkar förställa sig längre. Som får nog och visar det. Det är en sådan skön motreaktion till all meningslös uttryckslöshet här i världen.

Jag älskar när 42-årige Lester Burnham (Kevin Spacey) skriker ”I rule” åt sin fru i ”American beauty”. Eller när det bara släpper för CIA-agenten Osbourne Cox (John Malkovich) i bröderna Coens senaste rulle ”Burn after reading”. Barbaras (Kathleen Turner) svartsynta hämndbegär i ”War of the roses” är ljuvligt.

Och det var ju faktiskt på ovan nämnda snabbmatskedja som Michael Douglas numera klassiska sammanbrott i filmen ”Falling down” började. Jag förstår honom så väl.

Ändå behärskade jag mitt eget humör den där dagen. Jag väntade på min hamburgare i fyra minuter och sen åt jag den. Tillsammans med stripsen. Jag teg och led. Förstås. Det gör man oftast i verkligheten. (Med risk för att bli bitter i framtiden.)

Men i mitt inre skrek jag, bankade med nävarna i golvet och slet mitt hår. Precis som Matadoren i ”Tjuren Ferdinand”.

Mer läsning

Annons