Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Aggressiva primalskrik och samhällskritik i sofistikerad förpackning

Kurir tar gatukonsten inomhus, Jennie Rosberg fascineras av kraftverksdelar och ÖFK visualiserar styrka genom mångfald. Linda Petersson och Torbjörn Aronsson går genom en konsthöst som har börjat på allvar.

Annons

Inga somrar är så varma, ljusa och härliga som barndomens brukar det heta. I minnet bevarar vi intryck från en period i livet då vi är som mest mottagliga. Den gångna sommarens klimat har kanske fått många av oss att uppleva hur det kändes att vara barn igen. Leif Öhr har inspirerats av sommarens ljus och värme i ett måleri som till stor del har lämnat det abstrakta. I ett spel mellan ljus och färg sugs betraktarens blick in i stora målningar med gul färg som dominant. Detta trots att bilderna är ganska platta, med liten hänsyn tagen till djupperspektiv finns här Cezanne-liknande drag, som att återge ett bord med flaskor på ett sätt som handlar om hur betraktaren ser saker ur olika perspektiv samtidigt. Öhr har även skrivit dikter till konstverk som varit viktiga för honom, och berättar om behovet av ökad andlighet. Det går även att se uttryck för ett sådant sökande i hans målningar. De bildar en slags minnets poesi, som hämtar gestalter och miljöer ur en rik inre bildvärld.

Urbn Arts

Under fyra dagar har 12 konstnärer gått loss på byggnader i Borås med 1 200 sprayflaskor under street art festivalen No Limit. Resultatet blev ett stort utomhusgalleri med upplevelser som knappast lämnat någon oberörd i staden. Kurir är en medlem av konstnärsgruppen Pubb i Stockholm som har haft ett liknande uppdrag för ett hus i Reykjavik. Konst som har lämnat de råa protesterna bakom sig och om det nu finns några samhällskritiska budskap levereras de i en sofistikerad förpackning. Nu kan även vi i länet ta del av hans konst, inomhus på Henrik Ljusbergs kombinerade butik och galleri. Det är frågan om ett skapande med komplicerad bilduppbyggnad, färg och form i sammanhängande strukturer. Ett myller av surrealistiska bilder i olika kombinationer med ögon som viktiga beståndsdelar. Maskiner och organismer möts i fascinerande och dynamiska visioner. När får vi se denna konst utomhus i Östersund?

Drejeriet

Människans bristande helhetssyn på tillvaron får ibland svåra konsekvenser för djuren och miljön. Maria Cotellessa är en konstnär som reagerat på detta i sin konst. "Bye-Bye" är en installation som visar vad som händer när man använder en flaska med schampo som innehåller palmolja. Palmerna tar slut och vi tar död på gorillor. Cotellessa menar att vi för ofta ser djuren som en del av naturen. Hon vill i stället framhålla djuren som individer och menar att de har själar, beviset finns i deras ögon. Helt följdriktigt har även hennes djurskulpturer i raku och stengods försetts med uttrycksfulla ögon och markerade ögonpartier, de ser nästan ut att vara täckta av mascara. De har alla fått individuella drag i ett känsligt och skickligt utfört skulpturarbete. Visas fram till 27 september.

Exercishallen Norr

Sport och kultur ses ofta som två skilda världar, men nu pågår ett spännande projekt som kanske kan bidra till att förena dem. Under ledning av Kajsa Tuva Werner har spelarna i Östersunds fotbollsklubb fått prova på att vara konstnärer. Resultatet är måleri, collage och i vissa fall objekt. Temat är styrka genom mångfald och det får sitt utslag i verk som betonar vikten av enighet, mångfald och kampen mot rasism. Vad gäller tekniken finns väl en del att lära, men många spelare har intressanta idéer i sitt bildskapande. Så har Douglas Bergqvist i sin version av yin och yang ersatt de vita och svarta prickarna med fotbollar. Karin Wahlén har i What if I was a… skapat fyra tärningar som låter slumpen avgöra vem man ska bli vad gäller geografi, religion, klass och sexuell läggning.

Galleri S

Fredrik Lindbergs målningar på Galleri S är vemodiga och hanterar det norrländska svårmodet. En längtan efter en svunnen tid och kanske en glorifiering? I verken finns avtryck av minnen, frusna ögonblick som dröjt sig kvar där de utspelat sig, nu är träden avverkade där skogsmaskiner plöjt fram. Det illustreras av en ensam dragspelsman i gammaldags kläder, högt placerad på den avverkade trädhögen. Hans drömlika motiv har suggestiva och surrealistiska inslag där till exempel en häst springer i himlen. Scenariot iakttas ofta av en fågel som sitter på en gren ofullständig att gripa in eller göra något åt det som sker. Gycklaren är ett återkommande motiv i en krampaktigt, krumbuktade pose. Gestalter som också återfinns i motivvalet är liemannen, en stirrande indian och en pojke med överdimensionerad pistol. Paletten är mild med mjuka pastelliga färger. Träden ödsligt ensamma i en fond. Ramarna skär sig och blir för markanta mot målningen. Jag tycker också att hans släta sätt att lägga på färgen med pensel lämpar sig bättre på pannå i stället för dukens grova porösa struktur som skapar ett motvilligt rastermönster. Men Lindberg har lyckats skapa en atmosfär av ett vackert vedmod som påverkar mig.

Ahlbergshallen

På Ahlbergshallen ställer familjen Brand, Anna, Erland och Inga, ut sina målningar. Deras verk är uppdelade i var sitt rum. Inga ställer ut sina akvareller i det översta. De är mjuka och färgrika med en täckt yta som kan påminna om batikmönster med färgexplosioner där vatten och vått i vått har fått styra.

Anna Brand visar abstrakt måleri som påminner om mandalas vilket skapar en vilsam och sakral stämning i rummet.

Erland Brand visar teckningar och porträtt. Motivet finns i mitten där han på vissa av verken karvat och expressivt letat fram sitt porträtt. Det ser aggressivt ut. Han har ristat, letat och borrat djupare i masoniten för att få fram vem han är och hur hans porträtt ska te sig. Utställningen är som ett primalskrik. Med ytan runt motivet lämnat som träyta eller tunt, skirt vitmålat täcke. Teckningarna är uppbyggda av snabba svarta linjer som löper i varandra. Dom hade kunnat få en bättre placering. Det är svårt att se dem liggande med en glasruta över sig.

Mono Galleri

Mono Galleri kommer i fortsättningen fokusera på fotokonst. Först ut med en separatutställning är Jennie Rosberg bosatt i Malmö men uppväxt på Frösön. Jag möts av vackra stora foton och närbilder med spännande, fria, närgångna perspektivvinklingar av kraftverksdelar. Fotona griper tag i mig och gör mig förundrad över denna storslagna ingenjörskonst som vi här i Jämtland faktiskt har runt knuten. Motiven kommer från Hissmofors nya kraftverk och har varit en del i ett projekt Rosberg arbetat med förra året. Verken har tidigare varit utställda i Malmö. I fotona syns hennes fascination och intresse för de arkitektoniska i byggnaden. Tunga, kraftiga, råa material där avkalkningar gör vackra levande ytor. Ett lod hänger fritt ute i rummet och mäter avstånden mellan fotona men hänger nära en svart bild i ett bottenlöst mörker. Ytan är glänsande. Jag hoppas att ni inte missar Rosbergs utställning som jag tycker hör till en av de bästa jag sett på Mono Galleri.