Agasamt på Storsjötatern enligt Bodil Malmsten

Det är torsdag förmiddag när jag ringer och hon har nyss vaknat på hotellet i Göteborg. Hon har avverkat lite mer än halva turnén med sin rosade berättarteater "Enligt Bodil Malmsten", på kvällen ska hon göra Göteborgsföreställning nummer två innan det är dags att resa vidare mot Östersund.

Själv har hon inte koll på hur många föreställningar hon gjort och hur många som återstår.

– Det står på hemsidan, du får kolla där, säger hon.

Hon har varit febertussig några dagar, "inget att prata om" säger hon men det hörs att hon är trött. Att turnera med en ensamföreställning frestar på:

– Det är otroligt ansträngande att måla sig i ansiktet och ställa sig där på scenen, komma ut och komma in och hålla på kväll efter kväll. Men är man så gammal som jag och fortfarande hittar på sådana här dumheter får man skylla sig själv. Det är typiskt mig, jag slänger ut en liten snöboll och sedan ligger jag där under lavinen.

Det var i somras hon kastade ur sig att hon skulle vilja göra något alldeles eget, en föreställning där hon fick ta plats.

– Jag har stått på teaterscenen förut, men aldrig på det här sättet, säger hon.

Tanken var att hon skulle göra något sorts "best of"-föreställning, och hon satt och läste hela sommaren för att hitta det där bästa i sina böcker. Men det var inte lätt, egentligen borde man kanske överlåta åt andra att göra urvalet, funderar hon.

Så småningom tog det hela sin egen väg och resultatet beskriver Bodil Malmsten som "någon sorts föreställning med uppläsning". En föreställning som består av två akter. En med människor hon skrivit om som inte liknar henne själv, som inte gjort det hon har gjort. Och så en akt med sådana som liknar Bodil Malmsten, men som därför inte är Bodil Malmsten.

"Det skrivna jaget är ett fixat jag, tillrättalagt för att bli skrivet av ett vardagsjag som aldrig går att skriva ner", skriver hon på sin blogg, liksom för att en gång för alla förklara hur hon ser på det här med att göra självbiografi. Hon är lite trött på att det hela tiden ska diskuteras hur hon förhåller sig till sig själv i sitt författarskap, och i det finns ett element av att hon är kvinna – en liten tant i stället för en stor gammal gubbe:

– Ta Michel de Montaigne, 1500-talsfilosofen. Han skrev essäer om sig själv hela tiden och deklarerade också att "det är mig själv jag målar". Men ingen påstår annat än att det han gjorde är stor litteratur.

Jag frågar om hon ändrat mycket i föreställningen sedan premiären i Stockholm den 27 februari och hon säger att den görs om eftersom.

– Jag har två kreativa killar med mig – Robert Hvenström som sköter ljuset och Klas Holm som har hand om ljud och bilder – och tillsammans kommer vi på nya grejer hela tiden.

En kväll i Malmö gick hela ljudanläggningen sönder och att byta ut den tog sin tid. Publiken visade ett oändligt tålamod, säger hon, och själv blev hon inte så störd av missödet:

– Jag vet ju att det inte är mina fiender som sitter i salongen.

Så vilka är det då som sitter i salongen?

– Sådana som läst mina böcker förstås men också en del som inte gjort det men är nyfikna ändå. Väldigt blandade åldrar och faktiskt också blandade kön, även om en del recensenter påstått att kvinnorna varit i stor majoritet.

– Med tanke på att jag är en kvinnlig författare som inte har en massa blod och lik i lasten så skulle jag vilja påstå att jag har ovanligt många män i publiken.

På Storsjöteatern blir det speciellt och lite agasamt, eftersom släkten kommer att sitta där.

– Det var fruktansvärt, när jag ringde för att tala om hur de skulle få ut sina fribiljetter visade det sig att alla redan hade köpt till ordinarie pris. Det är väl typiskt jämtländskt – man ska göra rätt för sig i alla lägen.

Om hon kommer att anpassa föreställningen på något särskilt sätt för att hon är hemma i Jämtland vill inte Bodil svara på.

– De som kommer dit får se. Men det blir flera texter som jag inte läser någon annanstans. Och så blir det allsång.

Mer jamska än på andra ställen blir det i alla fall inte. Det avsnitt i föreställningen där hon pratar om hur hon övergick från sitt modersmål till härskarspråket rikssvenska kommer att vara sig likt. Det har gått hem hos de flesta hittills, man känner igen sig:

– Det handlar inte om jamskan specifikt utan är ett fenomen som finns överallt.

– Jag har skrivit en novell om hur jag åkte rälsbuss från Bjärme till Östersund och den är översatt till både polska och turkiska. Det är lika överallt; den som kommer från landet pratar bonnmål och stadsbarna är finare.

Efter två föreställningar på Storsjöteatern går färden vidare direkt till nästa ställe. Det blir inte längre stopp hemma i Jämtland, alltså.

– Jag är inte så ofta där fysiskt numera. Men det fysiska tar mindre och mindre plats med åren. Så egentligen är jag i Jämtland mycket mer nu än tidigare. Och det kommer att framgå av min föreställning, säger Bodil Malmsten.