Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

A serious man – Judendom i perfekt disharmoni

/
  • Michael Stuhlbarg i bröderna Coens tolkning av gamla testamentet. Foto: Focus Features

Jag känner igen mig i vad som sägs ha varit Charlie Chaplins svar på frågan om han var av judisk härkomst: ”Det privilegiet har jag inte haft”.

Annons

Jag är djupt fascinerad av den judiska religionen, historien och kulturen; inte minst hur den manifesterar sig i litteratur och film, hur samtida judiska konstnärer förhåller sig till sitt fyratusenåriga arv, ett arv så intimt sammanlänkat med det moderna västerlandet och samtidigt så åtskilt.

Efter att i flera av, för att inte säga alla, sina filmer ha använt judiska teman är det logiskt att bröderna Coen i ”A serious man” tar steget fullt ut och ger sin egen version av Tanach, det gamla testamentet. Och eftersom de är bröderna Coen är det lika logiskt att de låter sin Tanach utspelas i den egna barndomen, i en förort i det amerikanska 60-talet.

Men sitt avstamp tar filmen i en annan judiskhet, i en annan tid. Ett äldre par i Östeuropa får besök av en gammal man. Men är han en människa eller en dybbuk, en vandrande död? Deras agerande kommer – detta är min tolkning – att påverka släktled efter släktled. Inte minst deras amerikanske ättling Larry Gopnik.

Gopnik är filmens Job; en vanlig man som mitt i sitt lugna, framgångsrika liv drabbas av en serie olyckor. Kanske är det Gud som prövar honom, som brakar in med sina gudomliga straff mitt i vardagens banalitet. Gå till doktorn? Lösa ett problem på jobbet? Se grannen klippa gräset en meter in på vår egen gräsmatta? De enklaste situationer blir i de Coenska närbilderna till otolkningsbara, klaustrofobiska mysterier.

”A serious man” är som om Woody Allen och Larry David blivit religiösa på riktigt, som om de suttit böjda över Torah i bönesjalar de senaste fem åren och nu vill delge oss resultatet. Och samtidigt underhålla oss – för ”A serious man” är en mycket rolig film även om det är svårt att skratta när två galna bröder griper dig om strupen.

Det är också en fullständigt helgjuten film. Klippningen, rollsättningen, musiken, färgerna, allt går i perfekt harmoni, eller om man så vill, perfekt disharmoni. Som livet självt.

Man ser kanske inte om ”A serious man”. Men den gång man ser den finns det inget i hela världen man hellre vill se.

Erik Helmersson/TT Spektra

Mer läsning

Annons