Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

69 skäl att aldrig tysta sina röster

Annons

Minns du var du befann dig när du fick höra att statsminister Olof Palme blivit skjuten? Minns du var du befann dig när du fick höra om Estonia? Minns du var du befann dig när du såg bilderna på flygplanen som körde in i World Trade Center? Ibland händer det saker som vi minns resten av våra liv. Saker som skakar ett helt samhälle, ett helt land, en hel värld. Händelser som innebär att världen inte bara kan gå vidare som om det inte hänt.

Jag satt på buss 142 någonstans mellan Strömsund och Östersund. Sommarsolen värmde mig genom fönstret. Det var veckan innan Storsjöyran, jag skulle träffa mina kompisar och gå på krogstråket för första gången. Jag hade nyligen tagit studenten och hade den där känslan som bara 18-åringar kan ha om att världen låg framför mina fötter. Jag läste nyheterna i min mobil och blev orolig. Något hade hänt i mitt grannlands huvudstad. En bomb hade sprängts. När jag klev av bussen i Östersund visste jag ännu inte allt, men när jag mötte upp mina vänner började allt fler detaljer kring händelsen slungas mot oss från nyheterna och sociala medier. Varje ny rapport var som ett knytnävsslag i magen. Vi gick inte på krogstråket den kvällen, jag och mina vänner.

Det är idag tre år sedan den kvällen, tre år sedan terrorattentaten i Oslo och på Utöya. En man tog sig ut till ön där AUF, Arbeiderpartiets ungdomsförbund, hade sommarläger och sköt ihjäl 69 människor, de flesta unga. Bomben i Oslo dödade ytterligare åtta personer, som blev offer i förövarens distraktionsdåd. 77 människor vars hjärtan slutade slå, och en man fylld av hat.

Sommaren innan händelserna på Utöya var jag på ett sommarläger i Strömstad på Västkusten. På plats var, precis som på Utöya, unga socialdemokrater som träffade nya vänner, badade i havet, blev kära, pratade politik, sjöng och skrattade. Ingen var orolig, ingen kände sig hotad. Men allt förändrades efter Utöya-massakern. 2012 var jag på ännu ett sommarläger, denna gång på kursgården Bommersvik utanför Södertälje. Polisbevakningen cirkulerade runt tälten som en påminnelse om att unga människor som brinner för ett bättre samhälle inte längre kan vara trygga någonstans. Oroliga föräldrar tvekade innan de lät sina tonåringar åka på lägret.

Det mänskliga minnet raderar lätt det obehagliga, det skrämmande. Det är lättare att glömma och förtränga än att tvinga sig själv att minnas historien. Och visst önskar jag att man kunde glömma. Jag önskar att man kunde avfärda terrordåden som verken av en enda ondskefull, galen man. Men mannen med vapnet på Utöya drevs av samma hat som vi kan se på så många andra håll i världen. Både i Sverige och Europa marscherar rasister, nazister och fascister från gatorna hela vägen in i våra parlament. Rasister, nazister och fascister som drivs av samma ideologi som låg bakom massmordet på Utöya. Attentatet var inte bara ett hot mot demokratin. Det var också en markering mot allt det arbetarrörelsen kämpar för. En markering mot alla människors lika värde, mot antirasism, mot feminism.

Tre år har gått. I tre år har min och många andras världar känts betydligt otryggare. Sorgen efter Utöya är fortfarande stor, och kommer säkerligen vara det i många år. Det enda vi kan göra nu är att låta sorgen växa till mod, och möta hatet som inte snarare växt än minskat sedan 2011. Tillsammans måste vi resa oss, ta varandras händer och vara modiga. Tillsammans måste vi fortsätta minnas och fortsätta kämpa mot de bruna krafterna. Det finns miljoner skäl att aldrig tysta sina röster. 69 av dem är de 69 människoliv som släcktes på Utöya natten till den 23 juli 2011.