Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

2 200 njöt av blues i helgen

/
  • Foto: Joakim Rolandsson
  • Fredrik Strand är bara 14 år men spelar och låter redan som en ärrad bluesman. Många i publiken tjusades av den unge norrmannen.
  • Bästa spelningen någonsin på Östersunds bluesfestival. Det tycker mops recensent Christer B Jarlås om Eric Bibbs konsert.
  • Skickliga Domestic Bumblebees ser ut att komma direkt från 50-talet.
  • Från USA kom trion Blues Caravan med Candye Kane, Deborah Coleman och Dani Wilde.Spelningen på Folkets hus var deras enda norr om Stockholm.
  • Foto: Joakim Rolandsson

Den nionde upplagan av Östersunds bluesfestival är över. Närmare 2 200 personer besökte årets festival.  För andra gången var Folkets hus spelplatsen för hela festivalen. I år fungerade logistiken bättre än förra året. Och fredagen lockade betydligt fler besökare än vanligt.
- Vi är otroligt nöjda med den härliga respons vi fått från artister och publik i år, säger festivalgeneralen Tommy Höijd.
Det digra spelprogrammet hade toppar och dalar. Här recenseras några av de största namnen från helgen.
Recensioner: Christer B. Jarlås Foto: Joakim Rolandsson

Annons
Spelglädje på rockabillyscenen
John Lindberg Trio, Domestic Bumblebees och Miss T. Bones
Rockabilly-scenen, Bluesfestivalen, fredag och lördag

För tredje året i rad bjuder Östersunds Bluesfestival på en speciell rockabillyscen. Här är bandens klädsel snyggare än på övriga scener, här finns det ståbas och här dansas det vildare än någon annanstans inne på Folkets hus.
John Lindberg Trio är antagligen bäst i landet på genren. De tar det bästa av det gamla, lägger till sin egen unga energi och spelglädje till tusen. Deras framträdanden har liv och kraft och visar att rocka-billyn har ett berättigande även 2008. Helt klart ett av landets absolut bästa rockband alla kategorier.
Domestic Bumblebees från Stockholm är mer traditionalister. De vill se ut och låta som om de klivit in direkt från 1950-talet. Det lyckas de bra med och särskilt i de typiska svarskörerna i låtarna. Ett mycket spelskickligt band. Det är inte att förvånas över att de är populära utomlands.
Miss T. Bones är de minst kända i sällskapet. Och de bjuder också på scenens enda kvinnliga deltagare. Här finns lite drag åt countryhållet och ett skönt tryck. Men som helhet scenens svagaste länk. Mest beroende på att de andra var så rutinerade.

Det blir aldrig lika hett som tabasco
Louisiana Red & Wentus Bluesband
Bluesfestivalen, fredag

Stora salen på Folkets hus är välfylld när Wentus Bluesband drar igång. Den finska bluesens främsta banerförare fick ett långt tv-program i SVT samma vecka som de återkommer till Östersund. Det är de nog värda. Själv minns jag knappt för vilken gång i ordningen jag återser dessa mestadels långhåriga män tillsammans med någon artist framdragen ur blueshistoriens skuggsida.
Förra året var de här med den lysande 84-åringen Eddie Kirkland; pigg, suverän sångare och vass gitarrist på gott humör. Nu är de här med den åtta år yngre Louisiana Red. Han visar sig varken vara särskilt pigg, särskilt bra sångare eller särskilt vass gitarrist.
En trött farbror i stora solglasögon med sin röda Les Paul i ostadigt grepp. Hans blues är rå, stökig och måste för att vara bra framföras med massor med energi. Nu har vi i stället ett band som står på helspänn för att följa den gamle farbrorn som oftast sitter ner. De får stötta maximalt. Och energin vill aldrig riktigt infinna sig.
Men det finns kanske ändå något charmigt med en artist som kan berätta om när Jimmy Reed var hemma hos honom och om andra gamla hjältar. Men det gör sig nog bättre på tv än på största scenen på en festglad fredagskväll. Det blir tyvärr aldrig lika hett som den smakfulla tabascovariant som gett Louisiana Red hans namn…

Oj, vilken bra spelning
Eric Bibb
Bluesfestivalen lördag

Oj, vilken skön spelning. Eric Bibb med Larry Crocket på trummor och Trevor Hutchinson på bas gjorde en spelning som tillhör det bästa som Östersunds Bluesfestival någonsin haft.
Visst hade Eric Bibb själv lite problem med den mer okoncentrerade delen av publiken. Men de försvann så småningom när Ronander & Co och Sven Zetterberg började på andra scener.
Med ett skönt akustiskt gitarrspel, en röst som fungerar lika bra för blues som soul och en följsam rytmsektion blev det så bra.
Jag förstår inte hur Robert Cray vågade ha Eric som förband för Eric gör soul minst lika bra som Cray. Oj, vad han utvecklats sedan han en gång debuterade på skiva på, ett litet svenskt bolag. Och denne New York-födde gitarrist och London-bo pratar perfekt svenska efter alla år han bott här.
Akustisk blues kan svänga på ett helt annat och skönare sätt än den elektrifierade varianten. Men kanske skulle lokalen ha varit en annan. Borta i Svarta lådan hade det inte blivit lika rörigt och stökigt med alla som bara gick igenom lokalen. Men man kan inte få allt. Nu fick vi äntligen Eric Bibb till festivalen. Mycket bra så!


Så ung och redan så bra
Fredrik Strand Halland Band
Bluesfestivalen, fredag och lördag

Den unge Blue Fredrik blev festivalens största utropstecken. Hans gitarrspel och sång förtjusade hundratals båda kvällarna. Bara hans sätt att ge sig på legenders låtar som Jimi Hendrix gav ny fräschör åt hela genren. Och vi var många som njöt.
Att vara så ung och redan så bra. Den norska bluesmyllan bjuder ständigt på nya stjärnskott.

Mer läsning

Annons