Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

12-åriga Josefine vann kampen mot döden – nu dansar hon igen

I början av året opererade Josefine Persson hjärtat. Det såg länge väldigt kritiskt ut, och mamma Malin började fundera på dotterns begravning. Men nu är Josefine tillbaka, och gör det hon älskar mest – dansar. "Jag bestämde mig för att jag vill, och då gör jag det", säger den viljestarka 12-åringen.

Josefine Persson ser ut som vilken 12-årig flicka som helst. Men hennes liv har varit betydligt tuffare än de flesta barns. Länstidningen besökte Josefine och hennes mamma Malin Bodin-Persson i februari 2010. Då hade sexåriga Josefine precis genomgått sin elfte hjärtoperation och hjärtat slog som det skulle.

– Nu svischar det inte, det bankar, sa Josefine Persson till LT då.

Efter det har hon mått bra – fram till i höstas. Josefine hade precis börjat årskurs sex, på en ny skola, när hon återigen började må sämre.

– Det började bli jobbigt för henne att gå. Så jag och en annan mamma skjutsade henne till skolan. Vi hade informerat skolan om hennes hjärtfel och att hon skulle göra en ny operation om något år – trodde vi, säger Malin Bodin-Persson.

Familjen åkte in och kontrollerade Josefines hjärta flera gånger, utan att något speciellt fel hittades. Den 13 januari kom Josefine hem från skolan och kräktes och hade hög feber.

Några dagar senare åkte familjen in på sjukhuset. Där visade ett infektionsblodprov att hennes värde låg på över 300 – ett normalt värde ligger på max åtta.

Josefine hostade slem, kräktes, kunde inte behålla mat, orkade ingenting och hade 40-41 graders feber. Till slut konstaterades att hon hade en inflammation på en hjärtklaff och varbölder i lungorna.

Den 30 januari bestämdes att familjen skulle flygas ner till Göteborg med ambulansflyg.

– Hon var vid medvetande. Men några dagar innan hade hon sagt "jag orkar inget mer mamma, jag ger upp, jag lämnar det här". Då ville hon dö och åka till morfar i himlen. Att höra sin tolvåring säga så är inte kul. Hon hade blodbrist, vätska i lungorna, hon hade alla infektioner man kan få – kändes det som – och så hjärtfelet på det, säger Malin Bodin-Persson.

Framme i Göteborg konstaterade läkaren att Josefine behövde en operation på en gång. Malin Bodin-Persson ställde sig först frågande till det eftersom hon jobbar som undersköterska på infektionskliniken på Östersunds sjukhus och vet att man vanligtvis inte opererar hjärtat på patienter med infektioner.

– Då sa läkaren att vi inte hade något val. "Vi måste göra något, det funkar inte annars".

Operationen gick som läkarna hade tänkt, men efter några dagar blev Josefine sämre igen. Vid tidigare operationer har hon fått ligga i respirator i några dygn och sedan har familjen varit hemma efter en vecka. Nu slutade det mesta i kroppen fungera – och Josefine blev liggande i respirator i fem veckor.

– Jag planerade begravningen för henne. Jag funderade hur vi skulle göra det praktiskt, vad vi skulle säga till hennes bröder. Jag tittade på henne och bara grät. När jag pysslade om henne tänkte jag "är det sista gången jag gör det här?", säger Malin Bodin-Persson.Det var det inte.

Josefine Persson är inte stor till växten, men i den lilla kroppen finns en enorm vilja och kämpaglöd. Hon skulle klara sig och ta sig tillbaka till sin stora passion – dansen.

Den 29 mars skrevs hon ut från sjukhuset och när hennes dansförening Show4All hade sin vårshow fanns Josefine Persson med på scenen.

– Det är mest otroligt egentligen. Jag trodde inte att jag skulle klara mig. Jag trodde inte att jag skulle kunna hålla på med det jag gör i dag – dansa, säger Josefine Persson.

Hur kommer det sig att du kan dansa i dag?

– För att jag vill. Jag bestämde mig för att jag vill, och då gör jag det.

Var du rädd för att du skulle dö?

– Ja, det var jag väl hela tiden. Men när jag började bli friskare och få syrgas kände jag ändå att jag kommer klara det.

Några veckor efter att hon skrevs ut från sjukhuset besökte Josefine dansstudion för första gången. Att träffa sina danskompisar igen efter den svåra sjukdomen var en speciell upplevelse för henne.

– Jag ville inte dit först. Jag vet inte varför, men det kändes väldigt jobbigt. När jag väl var där var jag mest lycklig över att få träffa dem igen och insåg att det inte var så farligt som jag trodde, Utan mina danskompisar hade jag nog inte börjat dansa igen, säger Josefine Persson.

Matilda Norberg, ledare på Show4All, har följt Josefine Persson under alla år med dansen. Hon berättar att det var en omtumlande tid för många när Josefine blev sjuk.

– Jag hade jättesvårt att prata. Det var många på studion som blev väldigt berörda. Det var väldigt jobbigt ett tag, men när hon blev lite frisk blev hon väldigt friskt snabbt, och det var otroligt, säger Matilda Norberg.

Hon beskriver det som en stor lättnad när Josefine var tillbaka i dansstudion för första gången efter sjukdomen.

– Hon såg så otroligt frisk ut och då kände jag att det här kommer gå hur bra som helst. Det är helt otroligt, vilken jäkla kämpe hon är. Hon har en sådan vilja, sådan kämpaglöd. Jag känner henne som att när hon har bestämt sig för en sak, då ska det vara så. Vi håller ihop allihop på studion. Det är många som blev tagna av det som hände med "Jossan". Många bryr sig om henne. Det är en ära att ha fått lära känna henne.

Josefine Persson trivs på scenen och utstrålar stor dansglädje. Hon har varit med om många hemska saker under sitt korta liv, men det är inget som hon vill lägga energi på att tänka på.

– Det hemskaste jag har varit med om kommer jag inte ihåg, eftersom jag var nedsövd. Det har hänt så mycket. Jag vill inte komma ihåg det heller, jag blir bara ledsen om jag tänker på det. Ibland kan jag tycka att det är orättvist. Fast jag är frisk nu blir jag fortfarande jättetrött.

Att hon ska drabbas av något nytt vill hon inte heller gå omkring och fundera på.

– Nej, om man är rädd har man bara tråkigt hela tiden. Jag känner inte att jag måste vara rädd för att det ska hända igen. Händer det så händer det. Då tar vi det då. Jag orkar inte gå runt och ha en massa tankar hela tiden att det ska hända igen.