Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nils-Arne tog ambulans- sjukvården till högre höjder

/
  • Det har hänt otroligt mycket inom ambulanssjukvården under Nils-Arne Olofssons 40-åriga yrkeskarriär både när det gäller teknik och kompetens. ”I början hade ambulanssjukvårdare bara fyra veckors ambulansbildning och några hade sju veckor. Här i stan var det främst brandmän som körde och ute på landsbygden körde ofta taxichaufförer och sjukvårdsbiträden åkte med. Nu krävs betydligt mer utbildning och en måste vara sjuksköterska med specialistkompetens inom ambulanssjukvård”, säger han.
  • Socialstyrelsens försök med ambulanshelikopter i Jämtland 1974 ledde till att ambulanshelikoptern permanentades i länet från 1980. Försöket väckte även Nils-Arnes intresse för ambulanssjukvård.
  • 1974 deltog Jämtland i ett försök med ambulanshelikopter i glesbygdslän bemannad med en sjuksköterska. Nils-Arne Olofsson deltog i projektet och Jämtlands Aero med Gunnar ”Spökis” Andersson var pilot. Foto: Privat
  • ”Sjukvård var det värsta jag visste när jag var ung”, säger Nils-Arne Olofsson. Ändå blev det 40 år inom Jämtlands läns landsting där han har varit med om ambulanssjukvårdens utveckling från att i princip ha varit en lättare sjuktransport till att vara som ett litet minisjukhus.
  • ”Ambulanshelikoptern behövs verkligen i ett sånt här län som Jämtland där avstånden är så långa”, säger Nils-Arne Olofsson som var med under första försöket på 70-talet. I dag bemannar piloten Bengt-Inge Thagg och hans kollegor länets ambulanshelikopter dygnet runt, året runt.
  • Nils-Arne Olofsson och en läkare genomför hjärt-lungräddning på slutet av 70-talet.   Foto: Privat

Sjukvård var det värsta han visste när han var ung. Det skulle bli en karriär inom bankvärlden för Nils-Arne Olofsson. Men militärtjänstgöringen kom emellan och livet tog en annan vändning. Det blev i stället 40 år inom den jämtländska sjukvården där han var med och tog ambulanssjukvården till högre höjder.

Annons

Någon tanke på ett yrkesliv inom sjukvården fanns inte hos Nils-Arne Olofsson när han var ung. Han fick en aspirantplats på Jämtlands folkbank i Östersund och började där.

– Sjukvård var det värsta jag visste då. Men så var det dags för militärtjänstgöringen. Då ville jag helst vara kock, men blev militärsjukvårdare och jag tänkte ”usch, det vill jag inte”.

Det var bara att finna sig i det, han hade bra befäl och intresset växte.

– Vi hade sex veckors praktik på sjukhuset – och sedan var jag helsåld.

Så han fortsatte att extrajobba på sjukhuset på helgerna och sökte sedan till sjuksköterskeutbildningen och kom in som provelev mars och började sedan utbildningen hösten 1966. Han var en av två killar som bodde på skolan bland 150 tjejer.

Helst av allt ville Nils-Arne bli barnmorska, men den kvinnliga rektorn ansåg att det inte var lämpligt för en man. Så det blev operation och narkos i stället. Ett val som snart skulle ta både honom och länets sjukvård till högre höjder.

Narkos- och operationssköterske-tjänsten övergick snart till jobb på hjärtintensiven och dialysavdelningen, en avdelning han var med och startade upp i Östersund. Han blev avdelningssköterska där och tog sedan steget över till samma tjänst på intensiven.

Det här var i början på 70-talet och 1974 skulle Socialstyrelsen och Sjukvårdens och Socialvårdens Planerings och Rationaliseringsinstitut, SPRI, genomföra ett försök med ambulanshelikopter i glesbygd. Det projektet hoppade Jämtlands läns landsting och Nils-Arne på.

– På den tiden hade ambulanssjukvårdare bara fyra veckors ambulansbildning och några hade sju veckor. Här i stan var det främst brandmän som körde och ute på landsbygden körde ofta taxichaufförer och sjukvårdsbiträden åkte med.

I övrigt hade bilarna långt ifrån den utrustning dagens ambulanser kör runt med. En extradunk med bensin krävdes dessutom alltid eftersom bilen drog så mycket.

– Det måste ha varit fruktansvärt att åka från exempelvis Funäsdalen på dåliga vägar, konstaterar Nils-Arne.

Med ambulanshelikoptern kunde insatstiden förkortas betydligt och med en sjuksköterska kunde patienten redan på plats få smärtlindring och vård.

– Det var jag och piloten Gunnar ”Spökis” Andersson som flög och man såg snabbt hur viktigt det var.

Nils-Arne minns särskilt en kille i Härjedalen som hade fastnat med båda benen i lifthjulet längst upp i en skidbacke när liften plötsligt hade startat. Han blev hängandes upp och ned med frakturer i båda benen.

– Hade vi inte kunnat landa där hade han fått skumpa ner för backen innan han kom till en ambulans. Nu kunde han dessutom få smärtlindring av mig direkt på plats.

Helikopterförsöket pågick ett halvår och slog väl ut. Efter nödvändiga utredningar infördes ambulanshelikoptern permanent i länet från 1980.

– Helikopterprojektet startade även mitt intresse för ambulanssjukvård, säger Nils-Arne.

Han började undervisa ambulanssjukvårdare i en sjuveckorskurs i ämnet. Han vikarierade även själv som ambulanssjukvårdare av och till. Och snart svängde hans tjänst in allt mer på att lära ut. Och han höll en 20 veckor lång ambulanssjukvårdskurs för undersköterskor och för ambulanspersonal som hade bara sjuveckors kurs.

Efter vårdlärarutbildning i Umeå följde flera år av fortbildning för ambulanspersonal, distriktssköterskor och distriktsläkare inom akutsjukvård, katastrofmedicin, praktisk pedagogik och utbildning av POSOM-grupper både i landstingets regi och för Socialstyrelsen.

– Ett tag åkte jag i hela landet från norr till söder och undervisade, det var en rolig tid.

Efter några år som hälso- och sjukvårdssekreterare med ansvar för ambulans- och katastrofsjukvårdsfrågor blev Nils-Arne chef för hela länets ambulansverksamhet 1994. Då hade den organiserats om och blev en egen enhet med 140 anställda och tolv ambulansstationer. Det blev en intensiv tid och ledde för Nils-Arnes del till hjärtbesvär.

– Nu delar tre personer på den tjänsten, säger han.

Från 2002 fokuserade Nils-Arne i stället på vårdutveckling, men även det har rört ambulanssjukvården.

– Vi har bland annat infört att vi inte har några gränser mellan de fyra nordliga länen. Närmaste ambulans ska skickas på larm.

När han nu i somras gick i pension efter 40 år inom landstinget har hunnit hända otroligt mycket inom ambulanssjukvården.

– Först var det en fyraveckorsutbildning, som blev till sju. Sedan blev det undersköterskor med 20-veckors ambulansutbildning och taxichaufförer och brandmän försvann. Och sedan 2005 måste man vara sjuksköterska med specialistkompetens inom akutsjukvård för att få ge läkemedel i en ambulans.

Tidigare hade ambulanspersonalen delegering att ge vissa läkemedel.

– I början gavs bara en syrgas- och lustgasblandning eller smärtstillande stolpiller. Sen kunde även astmapatienter och allergiker börja behandlas lite och benbrott kunde läggas till rätta och fixeras.

Nu gör dagens tekniska utrustning tillsammans med kompetenshöjningen att patienterna kan få betydligt mer vård. Bland annat kan de skicka EKG till läkarna på sjukhuset och få ordination att spruta propplösande läkemedel vid hjärtinfarkt, ta blodprover vid en strokeundersökning och höftfraktur samt skriva röntgenremisser vid höftbensfrakturer.

– Det ökar snabbheten i vårdkedjan och en hög kompetens i ambulanserna fordras i ett sånt här län där det kan vara 30 mil till sjukhuset och ambulanshelikoptern inte alltid kan flyga på grund av vädret, säger Nils-Arne.

Mer läsning

Annons