Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Miljömärkt ragnarök

Omtanken om barn och barnbarn gör att man bekymrar sig lite extra om jordens framtid, klimatförändringar, växthuseffekt och andra hot. Jag har tyvärr ingen naturvetenskaplig utbildning och det mest positiva man kan säga om mig är att jag har luckor i min obildning.

Annons

Däremot är jag läskunnig och rätt van att värdera texter på en rad olika språk. Med alla mina år i journalistyrket har jag också skaffat mig en viss erfarenhet av hur opinion skapas och retorik fungerar.
Det finns något aggressivt och osympatiskt över miljödebatten i Sverige. Klimatdebatten är nu så uppskruvad att ingen längre ser skogen för alla vindkraftverk.
Alla vet vi att meteorologernas prognos för morgondagens väder kan slå fel, femdygnsprognoser är ännu vanskligare.
Hos miljöaktivisterna finns däremot en närmast religiös övertygelse om hur klimatet kommer att gestalta sig om femtio eller etthundra år.
När miljöaktivisterna vill få tyst på meningsmotståndare använder de – nu senast av Kristina Persson i SvD: s jämtländska derbydebatt med Lars Bern – begrepp som "accepterad vetenskap" och "den samlade vetenskapen". Vem törs säga emot en sådan mur av auktoriteter? Kruxet med det retoriska tramset är att det inte finns någon accepterad (accepterad av vem?) eller samlad vetenskap, spretig vetenskap utan konsensus vore mer passande.
Klimatscouternas mest oschysta debattknep är att kalla dem som inte ställer upp på domedagsprognoserna för "klimatförnekare".
Parallellen till Holocaustförnekare ligger i öppen dager och är också giftpilens syfte. Det räcker med att uttrycka sina tvivel om Al Gore och dennes korståg över världen – i sitt privata jetplan – för att bli ifrågasatt som suspekt debattör.
Vetenskapliga fakta är oomkullrunkeliga – till exempel om fossila bränslens miljöskadliga påverkan – men åsikter är inte fakta, omdömen är inga normer. För i sådana situationer fattas felaktiga beslut, må det sedan gälla etanol eller akrylamid.
Politikerna älskar klimathotet för då kan nya "miljöavgifter" tas ut som naturligtvis inte får blandas ihop med skatter. Industri och kommunala bolag älskar miljöhotet för det legitimerar nya pålagor som hyggligt nog kallas för "miljöavgift".
CO2 har blivit det postindustriella samhällets nya religion. Miljöaktivisterna är dagens Jehovas vittnen som hela tiden förutspår jordens undergång. Den miljömärkta ragnaröken ligger tät och tidsperspektivet är skrämmande kort. En tidstypisk titel, i betydelsen hotfullt pladdrig, är Andreas Malms bok "Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent".
Det finns två tröstefulla fakta i eländet. Dels att världen tidigare har löst stora miljöproblem. Så har till exempel antalet oljeutsläpp konsekvent minskat (!) sedan 1970-talet. Dels att Sverige tidigare har hotats av ödeläggelse men överlevt: "Kollapsen kan komma på några veckor" och "En långsam atombomb" löd rubrikerna på 1980-talet om försurning och nedfall. Var glad att du lever och kan läsa dessa rader.
Endast i ett öppet debattklimat kan vi lösa miljö- och klimatfrågorna. Demokrati utan åsiktsterror, globalisering och marknadsekonomi är de bästa garantierna för en bättre värld. Det finns en stor symbolik i det faktum att USA fick blyfri bensin 1975 medan det i diktaturens Kina dröjde ända till 1997.
Det finns något aggressivt och osympatiskt över miljödebatten i Sverige.

Mer läsning

Annons