Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett sekulariserat liv - tron är inte min grej

I mitt jobb som barn­programledare tittar jag mycket på tecknad film. Och på andra små filmer om väsentligheter. Små filmer med barn, till barn, om barns tankar.

Annons

För någon vecka sedan såg jag ett par minuter där barn funderade på det här med Gud. Jag funderar också på Gud ibland. Jag har väldigt svårt att tro att han eller hon eller den eller det finns, åtminstone som annat än en människans tanke och önskan. Men visst ska jag tillstå att jag ibland önskar att jag trodde. Gött att alltid ”ha någon”, liksom. Men min hjärna fungerar inte så, jag kan bara inte tro på det.

När jag var liten var det annorlunda, då bodde jag (ironiskt nog) på Kyrklägdan, hade söndagsklänning och lekte allra helst på kyrkogården. Inte för att mina föräldrar är kristna, för det är de inte, men där fanns ändå någon slags barnatro. Mest troligt grundade den sig i en snudd på sjuklig fascination av kyrkan som byggnad och gudstjänsten som fenomen.

Jag knatade dit ensam på söndagsförmiddagarna, satt längst fram och kunde nästan alla psalmer utantill. Ibland var det kyrkkaffe efteråt och vid något tillfälle fick jag följa med församlingens äldre damer, med prästfrun i spetsen, till prästgården för ett glas Fanta. Tanterna drack kaffe.

Det var mysigt. Och det var mysigt på kyrkans barntimmar och det var mysigt när mina små sexåriga muskler dragit upp den stora kyrkporten för att sedan placera mig på flygelpallen framme vid koret.

Kyrkan var alltid öppen och jag la veckopengen i bössan vid ljusstaken och tände små ljus för barnen i Afrika. Men så dog mormor. Och Gud kunde hoppa upp och sätta sig. Och ungefär där är jag väl nu.

Jag lever ett oerhört sekulariserat liv med en odöpt dotter och där jag ofta tycker att kyrkliga bröllop förlorar magin på grund av allt snack om den där Gud. All respekt åt er som tror, det är bara inte min grej. Det är poppis att gå ur Svenska Kyrkan nu för tiden, men där har jag gjort ett aktivt val, för trots att jag gifte mig borgerligt och vägrar döpa dotra (det får hon sköta själv om hon så vill) så betalar jag gärna några kronor i kyrkoskatt. För Svenska Kyrkan gör mycket bra, i synnerhet utomlands.

Visst, det finns mängder av rötägg inom kyrkan – pedofiler, homofober, kvinnomotståndare, så är det tyvärr i alla organisationer, men ändå... Om jag inte minns fel var Svenska Kyrkan snabb med stöd och hjälp, på plats i det tsunamidrabbade Sydostasien. Och efter terrorattacken i New York. Och efter bombdåden på Bali.

Både du och jag känner säkert någon som på något sätt drabbats av dessa katastrofer. Det hade kunnat vara du eller jag som tvingades säga ”tack och goodbye” när det där hemska hände. Och hade vi varit lyckosamma överlevare (du kanske till och med är en sådan?) hade våra okristliga tankar om kyrkan mest troligt reviderats till någon slags tacksamhet. Z

Mer läsning

Annons