Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En tur tillbaka till 1973

Vi var nog inte så fel ute, trots allt. Vi som växte upp i alldeles för stora glasögonbågar. Så stora att plasten i ett par, gott och väl hade säkrat råvarutillgången i vilken modern optisk fabrik som helst.

Annons

Skjortorna var nog också alldeles ok. Kragar stora som glidflygplan. Kräppade av indisk bomull. Slimmade så att pubertetssvullna bröstkörtlar smärtade när man knäppte knapparna. Glasögon, frisyrer och skjortor skulle vi kanske ha fått godkänt för. Jag och Geten, där vi satt och spelade oss nära medvetslöshet med Nya Bondespelet. Ur den vita Duxstereons kompakthögtalare dånade (nåja, kanske inte dånade) Black Sabbath, Alice Cooper, Bad Company. Ja, band som alla blivit en del av uppväxten. Ja, det har Nya Bondespelet också. Medan Ozzy, Alice och Elton sjöng fick vi ungdomar lära oss de hårda livsbetingelser som bönder måste finna sig i. Hela din kreatursbesättning är sjuk och du har ingen försäkring. Betala 3 000 till banken.

Lika mycket som vi älskade Ozzy, lika mycket fruktade vi spelets absolut värsta händelsekort. Slagregn. Hela din sådd förstörd. Hur många gånger tog spelet slut på det försmädliga viset och man knäppte täckjackan och gick hem till mamma och drack riktig mjölkchoklad (Inget Oboyfjant)och doppade kärnmjölksmackor med ost.

Man vill ju gärna tro att allt var bättre förr. Det har väl med åldern att göra. Men när det kommer till musik så var nog mycket gjort med en helt annan kvalitet än nu.

Vad som händer när vem som helst kan sitta hemma med sin dator och göra musik finns oändliga exempel på. Det är så klart demokratiskt, men kanske i alla lägen inte så bra. Men så tyckte nog vuxna även på den tid då punken och jag härjade och gitarrerna var många gånger flera än de bra idéerna. Men det var demokratiskt. Alla kunde och skulle spela. Att vara med i ett band var en mänsklig rättighet.

Allt kommer tillbaka. Inget är egentligen helt nytt under solen och i vissa lägen är det bara att inse att hjulet redan är uppfunnet.

Häromdagen kom en av sönerna och tyckte att jag skulle provlyssna två band som han investerat i. Och pang. Plötsligt satt jag och Geten där under den runda rislampan. The Priestess och The Sword gav en tur tillbaka till 1973. Kragar och glasögon var stora. Vi var små. Vi kunde inte ens i våra värsta mardrömmar tänka oss att man skulle rycka dun från levande fåglar. Det värsta vi kunde föreställa oss var att dra kortet Slagregn i Nya Bondespelet. Det var en rätt oskyldig tid. En sån där uppväxt som alla barn borde få ha. Ni som inte är rädda för att färdas i tiden, prova att lyssna på Freya med the Sword. Plötsligt sitter ni där med V-jeans och för stora glasögon.

Mer läsning

Annons