Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dyrt att bli av med en enda liten bokstav

I etthundra år har tre generationer Abrahamson stavat efternamnet med ett s. Fast i kyrkboken och mantalslängder stavas det med ss.

Annons

Men familjen Abrahamson har ändå alltid stavat vårt bibliska efternamn med ett s.

Det har aldrig vållat några problem att kartan och verkligheten inte stämde överens till punkt och pricka. Skillnaden var ju knappt märkbar. Men en gång i Sovjetunionen råkade jag i klistret. En nitisk gränsvakt - med en så stor skärmmössa att en helikopter kunde landa där men med en betydligt mindre hjärna hävdade att jag försökte ta mig in i landet under falsk namn. Samma sak skedde en gång i USA. Annars har det snarare varit praktiskt med den dubbla stavningen av efternamnet. Brev med ss visste man omedelbart att de kom från någon myndighet och kunde därmed ligga till sig innan de öppnades.

Min dubbla identitet bara pågick i år efter år, tills… Jag förstår folk som delar in historien i BC och AC, det vill säga Before Computer och After Computer. I och med datoriseringen började de heta bastubaden, för att inte säga helvetet. Nu var det plötsligt omöjligt att i vissa dokument stavades efternamnet med en bokstav mer än i andra sammanhang. I värsta fall existerade jag helt enkelt inte. Då räckte det med den enkla åtgärden att lägga till, eller dra ifrån ett s och så - simsalabim fanns jag igen. Livet hängde bokstavligen på en enda bokstav. Namnet måste skrivas exakt som det står skrivet i passet, löd en lika vanlig som sträng uppmaning. Samma sak gäller med kreditkort. Vardagens eget Google sorterar annars bort mig.

Eftersom livet i sig är tillräckligt komplicerat fattade jag i veckan det stora beslutet: ett litet steg för mänsklighet men ett jättekliv för mig personligen. Jag skrev till Patent- och registreringsverket (PRV) och bad att få bli befriad från ett s i mitt stolta efternamn. PRV ville dock ha en anledning till att jag önskade byta efternamn. Det låter som om jag vill tokändra efternamnet till Zätaborn eller Cruthstänk eller något annat skruvat. Jag svarade som jag alltid gör: jag avskyr SS, i verkligheten och i efternamn.

Då kom nästa brev från myndigheten som meddelade att den statliga myrstacken minsann inte tänker göra nånting förrän jag skickat in 1 800 kronor, och om min namnbytesansökan avslås får jag inte tillbaka slantarna. Visst skälls det, med all rätt, på giriga kapitalister men nog är 1 800 kronor mycket pengar till en skattefinansierad statlig myndighet. Speciellt för att bli av med en enda liten, knappt begagnad bokstav. PRV har dessutom samma underliga inställning som i lumpen, det är bara efternamn som räknas, förnamn betyder ingenting. Att byta förnamn kostar nämligen bara 500 kronor. Förresten, vad gör PRV med alla dessa överflödiga s som på sin höjd är något lagerskadade?

Nu går jag i väntans tider. Läsekretsen, den gamle hedersknyffeln, undrar säkert varför jag dröjde så länge med att ta bort ett s från efternamnet? Bra fråga! Jag vet inte. Kanske för att vi jämtar är ett senfärdigt släkte. Allan Edwall, det folkkära skådespelargeniet från Hissmofors, väntade ända till 1985 (tolv år före sin död) innan han ansökte om, och beviljades, att få stava sitt efternamn med w i stället för v. Visst ser det konstigt ut med Edvall? Samma sak med Abrahamsson.

Mer läsning

Annons