Klimatseminariet i Östersund brukar ge mig en kvalmig känsla när fakta om det akuta läget blandas med övertro på att tekniken och näringslivet ska rädda oss. Kvalmigheten la sig även i år som en dimma i salen när vi fick höra att konsumtionsutsläpp inte ska redovisas, skogen skall användas som bränsle och att vi inte ska minska vårt flygande.

Men som en frisk vind kom Mae Hay Lar och Douglas Malm Rath från Auroramålet, de blåste bort dimman och rummet fylldes av dagens längsta och varmaste applåder. Deras stämning av staten gav publiken hopp om att även vårt rättssystem kommer tolka den vetenskapliga faktan och Europakonventionen till en fällande dom. En fällande dom gör staten juridiskt skyldig att minska ALLA Sveriges utsläpp samt öka Sveriges kolsänkor genom skyddad skog och våtmarker.

I panelsamtalet som följde började den kvalmiga dimman åter lägga sig, men som en orkanvind blåste Maria Wolrath Söderberg (docent på Södertörns högskola) åter bort dimman från scenen. Med känslor och med båda fötterna förankrade i vetenskapliga undersökningar fick hon åter rummet att fyllas av hopp och varma applåder.

Värmen låg kvar när Maria efter lunch gav oss insikt i vad som fungerar och inte fungerar kring att skapa förändring och handling i klimatfrågan. Att på riktigt se klimatkrisen och sin egen del i den gör ont, men är nödvändigt för att skapa riktig handling.

I ljuset av detta reflekterar jag över några av dagens talare och det blir uppenbart att även fast man har höga positioner inom Sveriges klimatarbete så behöver man inte på riktigt ha förstått krisen och sin egen del i den. Att våga se krisen och sedan agera är det som skapar riktigt hopp och handling.

KG Hammar (f.d. ärkebiskop) fortsatte på spåret som Bengt-Gunnar Jonsson (prof. Miun) påbörjade, vår ökande distansering till naturen. Hur vi, med teknik och fossila bränslen, blivit så mäktiga att vi tror oss stå över allt annat levande. KG Hammar beskriver hur vi likt zombies fastnar i konsumtionssamhällets nät och spenderar söndagen i kapitalismens kyrkor, köpcentret. Här stillar vi tillfälligt vår ångest med köp av överflödiga prylar som utarmar våra barns framtid.

Vårt zombietillstånd är inte bara en grund till den växande psykiska ohälsan, det leder också till att vi inte har tid för varandra och oss själva.

Ellastbilar och batterifabriker är en del av lösningen, men den stora pusselbiten levererades av KG Hammar i den avslutande paneldebatten. Vi människor behöver vila från det samhälle vi lever i, vi behöver hitta vår egen kyrka där vi kan återkoppla till naturen och finna ro.

KG Hammar föreslog därför att låta alla gå ner till fyra dagars arbetsvecka med full ersättning. Detta för att ge människor trygghet i den osäkra tid vi möter, men också för att ge människor tid och ork att engagera sig i sitt eget mående, klimatet och i sitt lokalsamhälle. K.G Hammars uppmaning har dessutom starkt vetenskapligt stöd i Johan Rockströms klimatmodell Earth4all, en modell som inte bara löser klimatkrisen utan dessutom höjer människors välbefinnande.

En sådan relativt enkel reform skulle alltså ha potentialen att öka människors tid för rekreation och vila, samtidigt som de får energi och ork att delta i omställningen.

I en sådan framtid kommer lokalsamhällen att återigen blomstra av odlingar, förenings- och kulturliv samtidigt som fler får tid för varandra och sig själv, effekter som alla stärker den lokala motståndskraften och folkhälsan.

Johan Ahlgren (MP)

klimatambassadör

► Har du något att säga? Skriv en insändare eller debattartikel här.