Några enkla frågor till er som vurmar för brytning av alunskiffer med tanken att Sverige ska bli självförsörjande på uran:

Har ni tänkt på att vi inte själva kommer kunna använda det uran som kan utvinnas ur vårt alunskiffer?

Vi får ju inte anrika uranet här i Sverige, så vi måste sälja det på världsmarknaden och därefter tappar vi ju kontrollen över det uran som så småningom anrikas fram? Det är ju inte så att vi kan sälja alunskiffret och säga till köparen att vi vill ha uranet sedan? Eller kan vi det?

Eller har ni som vill häva förbudet mot brytning av uran helt plötsligt gått och blivit solidariska med de länder vars uranbrytning innebär oacceptabla miljö- och hälsokonsekvenser och vill lätta lite på deras börda? Är tanken att om vi börjar bryta uran så kommer dessa länder att kunna sluta sin brytning och alla får det bra igen? Riktigt så enkelt är det ju faktiskt inte.

Och vi vinner ju inte särskilt mycket på det rent ekonomiskt heller – vi får inte igen några stora summor skattepengar, vi får inte igen någon enorm ekonomisk vinst från försäljningen och gruvbrytningen skulle inte heller bidra till någon makalös förändring av antalet arbetslösa.

Så berätta för mig varför detta med att bryta alunskiffer här hemma är en sådan fantastisk idé, för jag förstår det ärligt talat inte.

Elin Jönsson, Myrviken

► Har du något att säga? Skriv en insändare eller debattartikel här.