Häromdagen träffade jag glada och lättade samebyrepresentanter. Genom ett framgångsrikt samråd var de nu överens med STF, Svenska Turistföreningen, om hur saker ska fungera framöver.

Problemställningen handlar i huvudsak om den stora belastning som i området påverkar renskötsel, djur, natur och miljö.

För mig finns det i historien tre sakägare: samebyarna, ST och länsstyrelsen.

• Samebyarna verkar i området baserat på tradition och sedvanerätt. Deras rättigheter har starkt skydd i nationell och internationell lagstiftning. Sådana rättigheter kan inte tillskrivas någon annan part i området. Samebyarna består av företagare som tillsammans omsätter många miljoner och skapar många arbetstillfällen. Samebyarnas intresse handlar om att ha goda förutsättningar för sin renskötsel och därigenom möjlighet att bedriva hållbar näringsverksamhet.

• STF har haft ett avtal med staten om att bedriva stugverksamhet längs lederna. STF:s uppdrag är att driva den verksamhet som deras medlemmar beslutar om. Jag uppfattar att de under senare år blivit alltmer affärsdrivande och bland annat utvecklat sina stugor med service och bekvämligheter. STF har ingen lagstadgad rätt att bedriva verksamhet i området.

• Länsstyrelsen är förvaltande myndighet i området. Länsstyrelsen ska tillse att lagstiftning efterföljs och rättigheter, såsom samebyarnas, skyddas. Det är länsstyrelsen, ingen annan, som ansvarar för lederna i området. De är en part i ett eventuellt avtal om att bedriva stugverksamhet i området.

Övriga parter är enbart intressenter som inte påverkas av eller ska påverka sakfrågornas status. Det gäller övrig besöksnäring och alla privatpersoner som känner sig personligt utsatta av förslagen till förändringar.

Följande har hänt: Länsstyrelsen har sagt upp avtalet med STF om rätten att bedriva stugverksamhet och samtidigt gett de två andra sakägarna, samebyarna och STF, möjligheten att komma överens om en lösning för framtiden i området.

Nu skriks det från olika håll högt om behovet av samråd. Jag kan bara göra tolkningen att dessa, organisationer och personer, menar att det icke-samiska nu har fått en ofördelaktig position och att de samiska intressena har tagit hela vinsten. Så är det inte.

Historiskt har samer alltid fått stå tillbaka för majoritetssamhällets behov och önskemål. På en fiktiv skala har jämvikten under modern tid legat långt in på majoritetssamhällets sida och varje försök till förändring till förmån för det samiska har ansetts orättvis och orättfärdig. Någon gång, när jag försökt anföra detta, har argumentet varit att det ur demokratiska perspektiv måste finnas en viktning till fördel för majoritetssamhället eftersom majoritetssamhället är just i majoritet.

Till de som nu skriker högt om behovet av samråd. Grattis, det har ni precis fått. De som är sakägare har genom en respektfull och lyhörd diskussion nu blivit överens om ett avtal, på ett sätt som ett samråd ska genomföras. Genom denna överenskommelse kan STF glädja sig över att viss stugverksamhet säkras samtidigt som samebyarna kan se fram emot mindre störningar i sin renskötselverksamhet.

Det är en spridd uppfattning att det i ett demokratiskt samhälle alltid är majoritetens röst som ska råda. Enligt lagstiftning har dock Sverige två folk där minoritetsfolket aldrig kan göra sin röst hörd genom traditionellt demokratiska system. Sverige har därför skrivit under och förbundit sig att leva upp till lagstiftning, både nationell och internationell, som bland annat ger skydd för renskötseln i vår fjällvärld. Här har Länsstyrelsen med sin uppsägning av avtalet med STF tagit sitt ansvar.

Jerker Bexelius

verksamhetschef Stiftelsen Gaaltije

Läs mer om STF:s avtal med samebyarna i LT:s artikelserie Rätten till fjällen.

► Har du något att säga? Skriv en insändare eller debattartikel här.