Mors dag, ett kommersiellt jippo enligt många som sedan länge är överspelat.

Men jag håller verkligen inte med om det. Eller jag tänker på andra aspekter av den här dagen som är långt från materiella ting och hets att köpa överflödiga paket. Kanske för att jag tänker på dig, mamma, och vill att alla ska veta hur fantastisk du är.

År 1991 träffades jag och mamma för första gången. Det var inte den klassiska vägen, men någonstans var det och har kommit bli bland det finaste och mest meningsfulla i mitt liv.

Att få vara din och du min. Jag minns såklart inte den där varma dagen vi träffades i ett avlägset Colombia för första gången för jag var bara bara ett år gammal.

Men vareviga gång jag kollar igenom mitt fotoalbum som du så varsamt satt ihop till mig med bilder från resan, blir det alltid att jag fastnar på bilden då du för första gången höll mig i dina armar.

Och du har inte släppt taget om mig en endaste gång sedan dess.

Det finns så många mammor där ute som plockar upp oss. Bär oss. Tar oss i mål. Som definierar oss. Inte minst min.

Därför vill jag att vi ägnar om inte alla dagar iallafall denna mors dag till de våra.

Därför vill jag berätta om dig mamma. Mamman som inte är min av kött och blod men som inte är mindre mamma för det och aldrig någonsin varit.

Mamman som givit mig några av de finaste minnena i livet och som när det varit som svårast hållit mig än hårdare.

Jag minns än i dag hur bilen packades ihop och du tog med mig och mina två systrar plus två kompisar och bilade ner till Danmark på ett av våra sommarlov. Du tvekade inte ens. Du gjorde det som att det var ingenting.

Men jag har såhär i vuxen ålder förstått vidden av våra äventyr. Hur mycket egentligen som krävdes av dig för att genomföra alla dessa olika resor och utflykter ensam med oss.

Du ville visa oss en liten del av världen, sa du, och som du så många gånger gjorde det. I dimmiga skidbackar när sikten var obefintlig. Letandes av roliga stenar på stränder medan vågorna rullade in. I spöregn och snålblåst iklädda fula regnkläder med uppmaningar om att vädret inte alls var dåligt och oftast hade du ju rätt.

Har inte alla mammor det?

Jag vill berätta om din kamp, mamma, och ditt mod. Om hur du två gånger har överlevt bröstcancer. Hur du kämpat dig igenom behandlingar efter behandlingar av cellgifter och strålbehandling. Hur du orkat fast orken egentligen var slut.

Jag vill berättar om när du gav mig ditt första cancerbesked och smått förberedde mig på att det kan finnas en risk att det inte skulle kunna gå vägen och att det inte var säkert att du skulle överleva det här.

Jag kunde inte förstå det då. Jag kan inte förstå det nu. För jag kunde inte se ett liv utan dig.

Jag vill berätta för alla att du är kvar, mamma.

Att du i veckan fick besked om att du är fortsatt är cancerfri. Jag vill berätta för alla att du är min värld och den här krönikan är tillägnad dig.

Här kan du läsa fler krönikor av Yenie Lundbeck, som "Det är människor som Murhaf vi behöver" samt "Som adopterad får man så mycket, men vi borde få mer".