Humanistiska föreningen sista föredrag för våren lockade närmare 70 personer. Sofia Häggman, egyptolog och intendent på Medelhavsmuseet i Stockholm och författare till boken Mumier, fakta, forskning, fiktion, höll ett mycket intressant föredrag. 

Sofia berättade om upprinnelsen till mumifiering av döda som gick ut på att bevara den förgängliga kroppen till något vackert och gudomligt inför ett evigt liv. Processen innebar att kroppen tömdes på innehåll, förutom hjärtat som stod för jaget/tänkandet, därefter tvättades och torkades kroppen med hjälp av salt inför den slutliga lindningen.

Mumifiering var en dyr och lång process och därför var det främst de högst stående i samhället som balsamerades. Förhoppningen var att de döda skulle vila ostörda i sina gravar. Men gravar plundrades på amuletter, dyrbara oljor samt annat värdefullt som var lätt att sälja.

Plundringen skedde redan under forntiden; de äldsta bevarade mumifierade kropparna begravdes cirka 3500 f Kr. Plundrarna var ibland de som själva ansvarat för mumifiering och gravsättning. Mumierna i sig var inte intressanta under denna period utan endast värdeföremålen.

Efterfrågan från Europa på mumier kom långt senare och bland annat för tillverkning av universalläkemedel. Redan år 1100 maldes mumier ner som läkemedel för åkommor som spetälska, gikt, tandvärk, dysenteri, sår och många andra. Fungerade mot allt.

Orsaken till att mumifierade kroppar var beståndsdelen berodde sannolikt på en felaktig tolkning och översättning. Bitumen som var vanligt som botemedel under benämningen Mumia var ett asfaltliknande material och därmed likt den svarta kådan på mumifierade kroppar. 

Malda mumier användes inom europeisk medicin under 15- och 1600-talet, även i Sverige.

Men under 17- och 1800-talet avtog intresset för pulvret. Så sent som 1912 var det dock möjligt att i Köpenhamn köpa Mumia, 10 gram för fyrtio öre.

Utöver användningen för medicinskt syfte uppstod en efterfrågan på mumier från de europeiska hoven och universiteten till deras kuriosa- och naturaliesamlingar. Ett exemplar fanns i konstkammaren på Stockholms slott. Mumien var ett krigsbyte från det trettioåriga kriget. Den förstördes troligen vid branden på slottet 1697. Vid Uppsala universitet fanns också tidigt en mumie, som ställdes ut 1688 i den anatomiska teatern (Gustavianum).

Mumien finns inte kvar utan försvann förmodligen bit för bit (delar togs för eget intresse eller till försäljning av fattiga studenter). Under denna tid sågs inte de mumifierade kropparna som individer utan enbart som naturalier. Kunskapen om Egypten var låg och inskrifterna på mumiekistorna kunde inte förstås. Under 1800-talet förändrades synen utifrån ökad kunskap om det forna Egypten och hieroglyferna kunde tolkas.

Därmed uppstod egyptologin som akademisk disciplin. Mumierna överflyttades från naturaliesamlingarna till kulturhistoriska institutioner. Ökat intresse för forna Egypten medförde även en turism med souvenirförsäljning och efterfrågan på mumifierade kroppar eller kroppsdelar. 

Mumier packades också upp, både i forskningssyfte och som ren underhållning. I dag krävs inte uppackning utan studier kan göras med hjälp av röntgen och datortomografi samt via bakteriologiska analyser och dna-forskning. Synen på mumier har också förändrats till att vara individer som ska behandlas med respekt och värdighet.

Mumier har alltid fascinerat, även inom filmindustrin. Ett flertal filmer har gjorts genom åren.

Det är kanske genom filmen och litteraturen som förtrollningen av mumiers mystik lever kvar. 

Vi tackade Sofia för en intressant och spännande föreläsning.

Humanistiska föreningen återkommer i höst med nya intressanta föreläsningar.

Eva Staffansson