Sipporna står som spön i backen i den skuggiga skogen. Jag böjer mig ner, tittar noggrant på blåsippsbarnen som sprungit ur den kalla jorden utan skor eller strumpor. Svajar lätt i vinden med sina ludna stjälkben. Sträcker på ryggarna och söker sig med kaxiga kronbladsansikten mot tallarnas toppar.

Gömda i mossan är bladen som givit örten dess latinska namn: Hepatica nobilis eller på svenska ”leverliknande förnäm”. Bladen liknar människans lever och ansågs kunna bota leversjukdomar. Ett folkligt namn är blåvirra där slutledet är en förvrängning av ordet vår. Blåsippan är fridlyst i hela Sverige, men får plockas i Jämtland där den trivs i kalkhaltig mark.

När det var dags för vårsångskonsert inför föräldrarna på Lillsjöskolan i Odensala valde de flesta av mina klasskompisar att vara blåsippa. Jag valde alltid tussilago. Runt halsen fick man bära en krage med runda blå kronblad i kartong eller fransiga gula. Sångerna vi framförde för föräldrarna var lågstadieklassikerna ”Blåsippan ute i backarna står” och ”Lilla tussilago, lilla tussilull”.

Som jag minns det handlade mitt val om att blåsippan ansågs gulligare och mer välordnad än tussilagon och därför var mer poppis. Tussilagovalet såg jag som något mer rebelliskt. Den som kände mig som barn skulle knappast ha beskrivit mig som rebell, men det var genom den här formen av subtila val som jag lät den sidan av mig bli lite lagom synlig:

”Lilla tussilago, lilla tussilull,

Har du målat kjolen din med solens klara gull?

När du ler emot mig uppå dikeskant

lyser det som våren själv så gult och nytt och grant

Lilla tussilago, vill du lära mig,

sprida lite solsken, söka likna dig?

I själva texterna finns ganska liten grund för min uppfattning om blommorna, möjligen är blåsippsbarnen lite mer barfotarebeller:

Blåsippan ute i backarna står,

Niger och säger: Nu är det vår! Barnen de plocka små sipporna glatt,

Rusa se’n hem under rop och skratt.

Mor nu är våren kommen mor!

Nu få vi gå utan strumpor och skor.

Blåsippor ute i backarna stå,

Ha varken skor eller strumpor på.

Mor i stugan hon säger så:

Blåsippor aldrig snuva få

Än få ni gå med strumpor och skor,

Än är det vinter kvar, säger mor

Sångtexten, som publicerades första gången i ”Lilla Elnas sagor” år 1894, tonsattes av Alice Tegnér, men textförfattaren är mer okänd. Hon hette Anna Maria Roos, född 1862. Hennes kamrater menade att hon stod ”omgiven av en nimbus av lärdom”. Svenskt kvinnobiografiskt lexikon berättar att hon både målade, komponerade och skrev dramatik, poesi, romaner och noveller. Hon var ledamot i det litterära Samfundet De nio och en viktig röst i dåtidens litterära värld.

Det är som diktare och författare för barn hon blivit ihågkommen. Hon ligger även bakom texten till barnvisan ”Tre små gummor”, men också läseböckerna ”Sörgården” och ”Önnemo”, båda tryckta i miljontals exemplar. Böckerna ingick i samma läseboksprojekt som Selma Lagerlöfs ”Nils Holgerssons underbara resa”. Men själv var Anna Maria Roos mest engagerad i religion.

Hon kritiserade kyrkan, pläderade för kvinnliga predikanter och landade så småningom i spiritism, ockultism och hade en praktik för handpåläggning i Stockholm på 1890-talet. När healing förbjöds i Sverige flyttade hon utomlands och dog 1938 i Bombay eller Mumbai, i Indien, dit kallet för att utöva healing fört henne.

Långt borta från svenska blåsippsbackar.

Här kan du läsa fler krönikor från Malin Palmqvist, som Den märkliga historien om Jesus i underjorden samt Vårens första flygfä är en fladdrande brun flickfjäril.