Nu bor jag i Östersund. Men jag är från Stockholm och har bott i Uppsala, Zürich och San Francisco också. Dessutom har jag spenderat enstaka månader i ganska många svenska orter (Luleå, Boden, Sollefteå, Sundsvall, Örnsköldsvik, Linköping...) för att jobba. Min närmsta släkt bor i Stockholm, San Francisco och Seattle.

Men det är främst som stockholmare jag ser mig. Inte så att det är min enda identitet, men sedan jag flyttade till Östersund för två och ett halvt år sedan påpekar jag ofta att ja, jag är ju stockholmare egentligen.

För några veckor sedan hörde jag mig själv dock säga, för första gången, att jag var jämtlänning. Skräll, tänkte jag först förvånat eftersom jag ju aldrig sagt att jag varit upplänning, schweizare eller (gud förbjude) typ halvt amerikan (Lex Rebecca Ferguson) trots att jag bott på de platserna.

Sedan insåg jag att jag väl ändå kan vara både jämtlänning (eller Östersundsbo) och stockholmare.

Det kan såklart också frilansjournalisten Vera Leijonklo som tidigare i veckan skrev en debattartikel med rubriken ”Fredrik Strage har inte ensamrätt på alla Junior Brielle-låtar” i DN Kultur.

Det är en på samma gång motsägelsefull som igenkännande text och den sätter fingret på den ungdomliga tron att man är ensam i världen om att förstå en viss låt – och det motsatta: att ens idoler är de enda som verkligen förstår en.

Läs också: Ida Stiller: Vill inte gifta mig eller skaffa barn nu – trots min ålder

Vera Leijonklos tes är alltså inte helt solklar, men kan väl sammanfattas ungefär såhär: man kan inte förstå Junior Brielle om man inte är uppvuxen i Östersund. Alternativt: alla kritiker som recenserat det senaste albumet ”Domedagsdrömmar” har gjort ett dåligt jobb.

Hur som helst börjar Vera Leijonklo artikeln med att skriva att hon kanske till slut måste börja kalla sig för stockholmare i stället för Östersundsbo eftersom hennes föräldrar sålt barndomshemmet utanför Östersund.

Det är en drastisk slutsats av skribenten. Identitet sitter ju i hjärtat och inte i nuvarande bostadsort. Är det dessutom inte lite ironiskt att det är just en person som växt upp i Jämtlands län som skriver så, eftersom ju republikens presidenter så tydligt hävdat att epitet som jämte snarare sitter i själ än i geografi?

När Junior Brielle sjunger om Badhusparken som brinner i ”Stor på jorden” slungas Vera Leijonklo tillbaka till att vara tonårskär i Östersund.

Så fungerar musik för de flesta människor. Också för mig som har en låt för många jag har kysst eller drömt om att få kyssa.

Och även jag längtar bort och hem ibland. Trotsigt sätter jag på Janne Svenssons ”Hem till Söder” när jag sitter på tåget mot Stockholm och hans ”San Francisco” när jag saknar den kaliforniska staden där jag bott och tänkte, kände och gjorde så mycket för första gången.

Och jag gråter alltid över raden ”Så skål för Sofia, Maria, Katarina och för hela Söderort” i David Ritschard och Magnus Carlsons ”Vi ses snart igen”. Den låten handlar inte om Hammarby för mig, utan om sommarnätter på Södermalm. Jag tycker nämligen att musik är fri att tolkas fritt oavsett vad skaparen velat säga.

Men jag gillar låtar där Östersund besjungs minst lika mycket. Raden ”Så länge frusen fast i den kalla Norden / Men Badhusparken brinner, du är solen” i Junior Brielles ”Stor på jorden” fick Vera Leijonklo att minnas en kärlekshistoria. Jag har aldrig varit tonårskär i Östersund, men hållit hand och hånglat i Badhusparken har jag gjort.

Men det är inte det jag tänker på när jag lyssnar på ”Stor på jorden”.

Nej, jag tänker på en gång när min faster Eva hälsade på mig här och vi åkte spark på Medvinden. Badhusparken brann för det är så jag ser min faster: lysande och självklar och alltid i solen. Min faster signalerar känslan av hemma för mig, oavsett var vi är. Den här gången var det i ett vintrigt Badhusparken och det slog mig att det är människorna, och inte platserna, som definierar oss.

Det är nog svaret på varför låten ”Stor på jorden” frambringar känslor också hos personer som inte har satt sin fot i Badhusparken. Att musikjournalisterna Per Sinding-Larsen och Fredrik Strage i sina omdömen av brödernas musik inte nämner Östersund som tema tycker dock Vera Leijonklo inte duger. Jag tycker tvärtom – att det faktiskt vore något pinsamt om de analyserade en stad de knappt känner till, som om Östersund vore exotiskt på något sätt.

Dessutom: inte ens Stockholmsjournalisterna försöker dölja David och Gabriel Röhdins koppling till Jämtland. Det går knappt att ta del av en intervju med Junior Brielle utan att journalisten i fråga påpekar att de är ”bröderna från Brunflo”.

Visst är media ändå storstadscentrerat (det felaktiga uttalet av just ”Brunflo” i nämnda intervjuer vittnar väl inte minst om det), men i detta fall tar Vera Leijonklo fel när hon skriver: ”Men finns det aldrig tid eller intresse för Östersund?”. Särskilt eftersom den retoriska frågan ställs i anslutning till att Per Sinding-Larsen nämns och han fokuserade ganska rejält på just Östersund när La La Superstar blev intervjuade i hans tv-program ”PSL”.

”När jag läser och hör alla recensioner känner jag inget av det som jag upplevt under min uppväxt i Östersund.” skriver Vera Leijonklo vidare i hennes debattartikel.

Där vill jag hänvisa till min recension av Junior Brielles ”Domedagsdrömmar” i den här tidningen. LT Kultur har både tid och stort intresse för Östersund. Visserligen har jag inte spenderat mina tonår i Östersund. Jag tänker uppenbarligen på min faster när Vera Leijonklo tänker på romantisk kärlek. Men skrev om Östersund och hemlängtan gjorde jag definitivt när jag recenserade plattan.

När LT:s Paula Dalin (född, uppvuxen och nu återigen boende i Krokvåg om det nu är relevant) recenserade Junior Brielles EP ”Dyrt & Heligt” från 2020 frågade hon sig varför alla som flyttar till Stockholm cementerar det kulturella uttrycket kring den platsen. Släppte Stockholmsfixeringen gjorde ju Junior Brielle onekligen senare – vilket den här debatten är ett bevis på.

Kunde inte Vera Leijonklo tagit sig tid att läsa lokal media innan hon skrev texten i DN? Östersundspatriotismen och hävden till tolkningsföreträde när det kommer till att uttala sig om musik härifrån hade varit mer sympatisk om Leijonklo faktiskt också bemödade sig med att ha koll på de lokala tidningarna och inte bara Sveriges två största musikjournalister.

Inte ens Per Sinding-Larsen och Fredrik Strage har nämligen ensamrätt på musik. Men jag och Vera Leijonklo har inte ensamrätt på våra uppväxtorter heller.

Svar direkt från Vera Leijonklo:

Tack för ditt svar och dina perspektiv Ida. Jag håller med dig, ingen har ensamrätt till vare sig städer eller musik. Både Länstidningen Östersund och Östersunds-Posten gör ett bra arbete i att gestalta Östersund och Junior Brielle. Innan jag skrev min debattartikel läste jag bland annat ÖP:s artikel om Junior Brielle ”Det är bäst i Brunflo, vi vill åka hem nu” av Märta Gustafsson. Jag läste denna artikel med glädje då Gustafsson och bröderna Röhdin diskuterar ett ämne många, bland annat jag, kan relatera till: att vilja flytta från en mindre stad till en större stad och sedan slås av hemlängtan då storstaden inte omfamnar en.

Östersunds-Posten, och som du säger även Länstidningen Östersund, fångar upp att bröderna Röhdin är less på Stockholm. Men till skillnad från ÖP och LT så har musikjournalister och skribenter på exempelvis DN eller SVT ett annat ansvar än lokaltidningarna har. De har i uppdrag att bevaka hela Sverige. Därför är det viktigt att kritisera och belysa problemen kring den återkommande storstadscentreringen i dessa medier.

Den enda fysiska kopplingen jag har till Östersund försvinner nu när huset ska säljas, det är känslomässigt drastiskt för mig, jag har inte längre någon släkt överhuvudtaget i Östersund. Även om identitet sitter i hjärtat som du säger, så känns det sorgligt för mig. Alla som vill definiera sig som jämtlänningar, inklusive jag själv, är självklart det. Samtidigt är identitet också komplext på det vis att det för vissa är lätt att känna att man inte hör hemma någonstans. På universitetet blev jag skrattad åt när jag berättade vilken stad jag kom ifrån av en stockholmare. På samma vis skrattar Fredrik Strage när Junior Brielle i ”Hemma hos Strage” från 2018 berättar att Brunflo hade Sveriges bästa sushirestaurang: Mikado. ”Ursäkta, Sveriges bästa sushirestaurang?” skrattar han fram. Varför är det så roligt att komma från en småstad kan jag ibland undra? Eller varför är det så orimligt att Brunflo skulle ha Sveriges bästa sushirestaurang?

I Strages replik till min text skriver han att ”Domedagsdrömmar” för honom utspelar sig på disiga skolgårdar i Linköping under 1980-talet och för dig lyser din faster i solen vid Medvinden då du hör ”Stor på jorden”. Det är ju underbart att musik kan få oss att minnas olika minnen. Men jag tycker det är lite tråkigt att enbart lokaljournalister fokuserar på ett bredare Östersundsperspektiv i ”Domedagsdrömmar”. Det är ändå ett konceptalbum om Östersund.

Som sagt har de större medierna ett ansvar, inte minst när DN har klargjort att de vill satsa på att ha ett mer nyanserat Norrlandsperspektiv. Som journalist har man i uppdrag att lyfta olika perspektiv inte minst de som inte når genom nyhetsbruset. Det är glädjande att höra att Per Sinding-Larsen fokuserat på Östersund i ”PSL” då han intervjuade La La Superstar. Journalister i Stockholm gör inte ett dåligt jobb, men vi kan väl vara överens om att vi alla kan bli bättre?

Vera Leijonklo

Här kan du läsa fler artiklar om Junior Brielle.