Lissy föddes i Offerdal som första barn till Ade och Elsa, och familjen Norén växte då Evy och Bo föddes strax därefter. Trots knappa förhållanden i början kunde familjen 1946 bygga eget hem i Änge, och med hjälp av stor beslutsamhet från sina föräldrar kunde hon som en av få i sin årsklass ta realen i Östersund.

Tidigt i livet träffade hon sitt livs kärlek, John från Stavre, och de var sedan oskiljaktiga i 62 år. De fick så småningom tre barn och från 1959 blev Järpen deras hemvist. Familjelivet var centralt för henne och omsorgen om oss barn var självklar. Den tighta kontakten med släkten i Änge bidrog med mycket värme och glädje. Dit for vi så fort tillfälle gavs och gjorde Offerdal till en viktig del av livet även för oss barn.

Arbetslivet var viktigt. Hon var nyfiken och oförskräckt och tog sig an nya utmaningar genom hela livet. Många minns henne från sin plats bakom biblioteksdisken och som konsumentvägledare och skuldsanerare hjälpte hon många.

Många egenskaper kommer för oss när vi tänker på mamma. Konstnärlig och strukturerad, vänlig och bestämd, praktisk och intellektuell, gav både frihet och stöttning. Hon kombinerade hög integritet med värme och närvaro. En sida som kanske inte alla fick se var hennes förmåga till spex och tok.

Blommorna frodades i Järpen, och Torpet i Könsta blev ett paradis för henne där hon alltid kände lugn i sinnet och fick större utlopp för sin odlingslusta. Få kunde njuta av ogräsrensning och kantskärning som hon. Hon uppskattade alltid det vackra omkring sig.

Med tiden utvecklades ett rikt förenings- och sällskapsliv i Järpen. Folkdans, amatörteater, konst- och teaterföreningen, Inner-wheel. En period satt hon också i socialnämnden.

Umgängeskretsen var stor och hon fann glädje i att laga god och vacker mat. Den kom många till del och gästfriheten var alltid stor. Offerdalingar med ärende till systembolag eller bilbesiktning hittade också ofta till Tallstigen 7 för en fika och en pratstund.

Hemmet i Järpen var genom alla år en fristad för både barn och barnbarn. Dörren stod alltid öppen och det var med glädje vi for dit. Det var alltid fest när man kom.

Saknaden när hon förlorade John blev svår. De sista åren präglades av smärta, ensamhet och ålderskrämpor men hon hade ändå nära till skratt in i det sista. Vi tänker på vår mamma med stor saknad men också med stor tacksamhet. Eva, Åsa och Jan