Det är med glädje jag låtit en eventuell dom-reform debatteras på LT:s kultursidor. Har ni missat tidigare inlägg rekommenderar jag er att börja med min intervju med Sara Lövestam och Arne Rubensson här. Sedan kan ni fortsätta med insändare från Anders Hedman respektive Per Andersson.

Också Språkförsvarets ordförande Per-Åke Lindblom har valt att föra fram sina åsikter kring ”dom” i en insändare. Han drar på rätt höga växlar och använder sig av halmgubbar, men av utrymmesskäl tänkte jag inte bemöta dem alla. Vill ni veta vad jag tycker kan ni i stället läsa den krönika jag skrivit om saken tidigare.

Vad som däremot inte kan stå oemotsagt är när Per-Åke Lindblom skriver: ”Samma personer som nu förespråkar enhets-”dom” har ofta tidigare pläderat för det könsneutrala pronomenet hen. Detta trots att detta pronomen är en ren skrivbordskonstruktion, som aldrig har uppstått ur naturligt talspråk. Eftersom minst 99,9 procent av den svenska befolkningen är heterosexuella, homosexuella eller bisexuella, har det aldrig i praktiken funnits något behov av detta pronomen.”

Skribenten för nämligen in sexuella läggningar i en diskussion om det könsneutrala pronomenet hen. Det är mycket märkligt eftersom könsidentitet inte har något med sexuell orientering att göra. En kvinna, det vill säga en hon, kan ju vara homosexuell, bisexuell eller heterosexuell. Eller så definierar hon sin sexualitet på annat sätt – eller väljer att inte definiera den alls.

Huruvida ”minst 99,9 procent av den svenska befolkningen är heterosexuella, homosexuella eller bisexuella” (en siffra som dessutom är tagen ur luften) säger alltså ingenting om hur många procent av den svenska befolkningen som har hen som personligt pronomen.

Att blanda ihop begreppen könsidentitet och sexuell läggning på det sätt som Per-Åke Lindblom gör är märkligt för någon som verkar anse att noggrannhet är viktigt när det kommer till språk.

I boken ”Vad är queer?” skriver Fanny Ambjörnsson att pronomenet hen är ett alternativ till den ständiga könsbestämningen som han/hon innebär och att det ger en möjlighet att tala i neutrum när kön inte är relevant. Men hen är också ett pronomen för personer som inte är hemma i han eller hon (det vill säga har en annan könsidentitet).

I queerfeministiska sammanhang har pronomenet hen använts sedan början av 2000-talet. Men att ifrågasätta, kritisera och uppfinna nya ord som aktivistisk handling har betydligt längre historia än så. Kvinnor och hbtqi-personer har exempelvis haft som vana att ta tillbaka ord som använts om dem i nedlåtande syfte – för att i stället ge orden positiv laddning.

”Snippa” är ett annat exempel. Att flickor inte hade ord för sitt könsorgan diskuterades redan på 1970-talet. Det var dock först på 1990-talet som debatten drog igång rejält. I början av 2000-talet spreds ordet genom aktiva projekt på förskolor och 2006 tog sig snippa in i Svenska Akademiens ordlista.

Äntligen kunde flickor benämna sitt könsorgan. Även föräldrar och förskolepersonal fick ett ord som gjorde det lika lätt för dem att prata om snippor som om snoppar. (Tyvärr verkar vissa domare ändå ha sovit under en sten de senaste decennierna och därmed inte snappat upp ordets betydelse. Men det är en annan historia.)

Ska vi hålla oss kvar vid könsorganen finns också ett annat bra exempel. Tidigare användes ordet ”mödomshinna”, trots att det inte finns någon hinna. RFSU har senare lanserat ”slidkrans”, vilket stämmer bättre överens med hur anatomin ser ut.

Språkvetaren Karin Milles lät senare göra en undersökning som visade att såväl personal på ungdomsmottagningar som ungdomarna själva börjat använda ”slidkrans”. Men inte bara det – ordet gav också ungdomarna ett nytt sätt att tänka kring sexdebuten. ”I stället för att det är något som spricker, så tänker de att det är något som »töjs«, eller »stretchas« i underlivet.” skriver Karin Milles i en artikel i Ottar.

Jag tycker att det är helt otroligt att ord faktiskt har den här genomslagskraften och kan påverka hur vi ser på saker. Ordet ”slidkrans” fick alltså unga personer att oroa sig mindre för att sexdebutera.

Att det inte bara är verkligheten som skapar språket, utan att också språket skapar verkligheten har även forskare som J.L. Austin och Judith Butler varit inne på.

Vill Per-Åke Lindblom kalla språkaktivism och performativitet för skrivbordskonstruktioner står det honom fritt att göra det – men det är i så fall skrivbordskonstruktioner med lång historia. Och lång historia antar jag att Språkförsvaret gillar eftersom deras syn på grammatik är konservativ.

Om de på riktigt vill övertyga andra om denna hållning tjänar de dock på att lära sig skilja på könsidentitet och sexuell läggning.