Fylld blev huvudbibliotekets hörsal när Humanistiska föreningen bjöd på årsmöte och föredrag om Gustav Hedenvind-Eriksson.

Årsmötet leddes lugnt och sakligt av Carina Strömberg. Styrelsens redovisning av verksamhet och ekonomi godkändes.

Svante Sundbergh valdes till ordförande för kommande året. I övrigt består styrelsen av Gunilla Hjelmquist, Bror Tegelid, Eva Staffansson och Heléne Persson Åkerlind. Till ersättare i styrelsen valdes Elizabeth Lindström och Anita Edström.

Revisorer blev Kerstin Grahn och Urban Eriksson med Uno Essvall som ersättare. Birgitta Holmberg och Ewa Edvinsson utgör valberedning.

Sista punkt på årsmötet blev en av styrelsen initierad diskussion om fördelen att nå fler genom annonsering i pressen vägt mot nackdelen för föreningens ekonomi av sådan annonsering. Styrelsen kommer att inom sig fortsätta denna diskussion mot bakgrund av mötets synpunkter.

Gustav Hendenvind-Eriksson (1880-1967) ”presenterades” av föreningens ordförande Svante Sundbergh.

Svante är född i samma socken, Alanäs i norra Jämtland, som bondefamiljen Eriksson och har tidiga minnen om möten med och prat om ”jättarna” – för pappa och pojkarna Eriksson var riktiga kraftkarlar.

Bondehemman, pappan också verksam som timmerdrivare och handelsman. Sonen, som senare tog sig namnet Hedenvind, var redan i femtonårsåldern starkare än de flesta vuxna – fadern krävde fulla arbetsdagar i timmerskog och myrdiken.

Men i allt detta fysiska slit drömde pojken Gustav om en annan verklighet. Byggde egen fiol, läste de texter som kom i hans väg, sparade den del av förtjänsten som inte hans bidrag till hemmets ekonomi krävde. Fysisk och verbal ”fostran” hörde till vardagen, ”spelmän är horkarlar” sa pappan och slog sönder pojken Gustavs egenhändigt byggda fiol. Men när fadern ville åt den slant pojken Gustav sparat fick han nog – utan större besvär tog han livtag om fadern, kastade honom åt sidan och lämnade hemmet. Han kom aldrig tillbaka.

I textens fortsättning heter han Hedenvind.

Svantes möte med en av ”jättarna” blev som nämnts en ingång till intresset för Hedenvind. Tidiga berättelser i hemmet om den familjens styrka och Hedenvinds sätt att lämna hemmet stärkte intresset.

Samtidigt blev Svante förundrad över att lärare och andra vuxna i barn- och ungdomens byskolor aldrig nämnde Hedenvind, trots att han ju med åren kommit att bli ett allt mer känt namn som författare. Var det bråken mellan honom och fadern och att han aldrig återkom som gjorde honom ”onämnbar”?

Han skulle bli författare! Den första boken kom redan 1910, ”Ur en fallen skog”. Fram till 1960, när hans sista bok kom, ”Gudaträtan och proletärdiktaren”, var hans författarskap omfattande. Han var mycket kritisk till hur de stora skogsbolagen genom tveksamma metoder kom över bondeskog. Men trots sin inställning, och den oroliga tidsandan under 1900-talets första årtionden, blev han aldrig ”revolutionär”, han sade sig tro på ”evolutionen”, idag skulle man kanske säga att han var ”reformist”.

Hans betydelse för den svenska författarparnassen under första halvan av 1900-talet kan knappast överskattas – och ändå har han blivit märkligt bortglömd.

Artur Lundkvist skrev ”….intar Hedenvind en hedersplats i skedets litterära historia….en oförsvarligt förbisedd författare.”

Ivar Lo Johansson skrev, ”Hedenvind är tillsammans med Martin Kock de två grindstolparna i svensk arbetardiktning.”

Hedenvind mottog ett stort antal priser och liknande för sin författargärning, några: Statligt författarstipendium, Fil. Hedersdoktor vid Uppsala universitet, Doblougska författarpriset, De Nios stora pris, ÖP:s kulturpris – och många andra.

Och Svante som engagerat berättade detta, och mycket mer, har väl på fötter – det intresse som väcktes i barndomen bar långt: Han var en av initiativtagarna (tillsammans med Niklas Lindberg) till bildandet av Hedenvindsällskapet. Genom sällskapet skapades en teaterförening för att dramatisera Hedenvinds verk med mera.

Arbetet i Hedenvindsällskapet var också en viktig anledning till att Strömsunds kulturnämnd instiftade en Hendenvindplakett som sedan 1980 delas ut varje år och där sällskapet har rätt att föreslå pristagare.

Många var vi som efteråt fann orsak att stanna kvar en stund för att, över en mugg juice, prata, fråga – och förundras över all klokskap som vi nog bör vara väldigt rädda om.

Bror Tegelid