Jamtlis torsdagsföreläsningar som nu pågått sedan 2017 och är 22 per år, är intressanta och med bra föreläsare. Senaste föreläsningen med Bengt Sandhammar, som till vardags varit kirurg vid Östersunds sjukhus, handlade om människorna på skogen mellan de jämtländska byarna Hallviken, Görvik, Länglingen och Grenåskilen.

Innehållet i föreläsningen var imponerande! Tidshorisonten var 1750-1950 med rubriker som Hammerdal i världen, människorna, skogen, torpen, vattnen, flottningen, stigarna, vägarna, byskolorna, kyrkan, lungsoten, spanska sjukan och spädbarnsdödligheten.

Under rubriken "Värdefullt" berättade författaren om geten, den egensinniga, vars mjölk var så viktig i hushållet och idag utgångspunkt för jämtländska delikatesser. Guckuskon, den bedårande, kan man hitta på många platser, troget återkommande på samma ställe. Stenflon är ett artrikt kalkkärr som ligger med sin bas efter landsvägen mellan Grenåskilen och Länglingen.

Här bedrevs myrslåtter långt in på 1900-talet. I den öppna delen av myren finns en rad växter som trivs på marker med riklig kalkhalt som till exempel axag. Vid Görvikssjön finns fiskljuse som är en fenomenal fiskare. Bävrarna var utrotade i dessa trakter tills ett norskt bäverpar inköptes och kom i en låda med tåget till Hammerdals station.

Jakten, med älg, småvilt och kanske också björn är och har varit en stark drivkraft för att vara ute i skogarna, inte minst en outsinlig källa för ortsbor och återvändare. Att få se renar ute i skogen händer också och numera. Det signalerar svarta sopsäckar renpassage längs vägkanterna.

Orrarnas strid på liv och död om honornas gunst i tidiga morgontimmar, är en mycket stark upplevelse, liksom storgranen vid Strömnäs med en omkrets på 4,3 meter för snart fem år sedan.

Hjortronmyrarna har varit och är än idag mycket åtråvärda.

Så övergick Bengt till att berätta om Görviks alla näs, torp, buan, hägna och kvarna, liksom Länglingens Ostigården, Klingbacken, Björnruds, Västat och Östat i Fyringen och Stennäset. Som avslutning Grenåskilens Andreas Kämpes-gården, Anders Svensas, Olof Pettrsas, Märta Mobergsstället, Sandens och Nils Anton Persas. Deras liv fastnar på näthinnan.

Nils Anton överblickade nästan hela 1900-talet, förvisso lokalt, men ändå global med en resning som inte uteslöt någon. Han kom till byn först den dag skolan började, där skammen nog fanns men också styrkan, viljan och livsglädjen.

Många Hammerdalsbor minns Nils Anton när han på äldre dagar körde sin trehjuliga moped från Görviks kvarn och in mot byn. Nils Antons livsresa, 1903-1993, är något långt utöver det vanliga och barnbarnsbarnet Moa Wallman kryddade Bengts intresse för människor som bott lite vid sidan om allfartsvägarna och forskat kring deras livsvillkor.

Dagsverkstorparen Anders Sundkvists ord på ålderns höst, "Ingen ska kunna säga att jag varit skyldig honom ens tjugofem öre", är också en stark personlighet som bodde på skogen mellan byarna Hallviken och Görvik. Att klara sig själv och en stor familj trots mycket begränsade ekonomiska möjligheter var viktigt. Från år 1850 och framåt kom många inflyttande.

Exploateringen av skogarna gav arbete. När sedan mekaniseringen av skogsbruket kom på 1950- och 60-talen tömdes torpen snabbt och obarmhärtigt.

Författaren Bengt Sandhammars historia om människornas livsöden i norra delen av Görvik, i Länglingen och Grenåskilen i Strömsunds kommun, är imponerande genom alla ingående berättelser in i minsta detalj.

Sture Björk