Hur kunde det komma sig att en ridtjej från Varberg, som hade ägnat hela arbetslivet åt bilfabriken Volvo, efter pensionen kunde bli en av de främsta miljökämparna mot urangruva i Storsjöbygden?

Diana föddes i en familj med starkt intresse för friluftsliv och sport. Hade man frågat Diana som 15-åring vad hon skulle göra så hade det handlat om att skaffa en gård med hästar. Men hon lämnade hästlivet och Varberg bakom sig och utbildade sig, som en av de första kvinnorna i Sverige, till civilingenjör i maskinteknik på Chalmers i Göteborg. En utbildning som gav chefsjobb på Volvo.

Efter pensionen flyttade Diana till Myrviken. Där lockade ett liv närmare dottern Lena Fernlund, hennes make Gudni Ágústsson, deras barn och islandshästar.

Östersund och Jämtland var inget nytt för Diana, där bodde hennes farbror, fotografen Arvid Halling, med fru Eivor och kusinerna. Där gjorde hon många besök genom åren. 

”Jag bor i ett paradis”, sa hon första gången jag besökte hennes hus. Men detta paradis var hotat. Huset låg på kanten till ett planerat dagbrott av alunskiffer och uran. Prospekterarnas borrhål och tidningsrubriken ”Uranbrytning i Oviken ger en miljard dollar i ren vinst” (LT 16 november 2010) fick Diana att läsa in allt om urangruvor och miljökonsekvenser.

I sin blogg ”Ett paradis på jorden – Jämtland” samlade hon alla fakta om gruvhotet. Hon pratade med journalister och politiker och hon talade inför tusentals kärnkraftsmotståndare på Sergels Torg i Stockholm. Det lokala motståndet samlades i föreningen ”Nej till uran i Storsjöbygden”.

Opinionen växte både lokalt och på riksplanet och resulterade i stopp för uranbrytning först i Storsjöbygden och sedan i hela landet.

Livet som pensionär blev kanske inte så lugnt som Diana hade tänkt sig. Men utöver engagemanget för miljön, fanns tid över till familj och vänner, de fridlysta Brunkullorna på naturbetet och isländsk folkmusik.

Irina Halling, syster