I kväll har jag, återigen, behövt trösta min dotter. Hon har problem med sina tänder, en framtand står rakt ut.

Det orsakar henne fysisk och psykisk ohälsa. Fysisk på grund av att hon får skavsår på insidan av överläppen, för att tänderna bredvid värker, för att risken för trauma är så stor att hon inte längre kan hålla på med sport (hon kan inte ens ta ett bett ur ett äpple) och på grund av att hon skäms så mycket över sin tand att hon försöker dölja den, drar upp axlarna, böjer ner huvudet och försöker kompensera så att den inte ska märkas.

Psykiskt för att hon inte längre vill prata eller skratta i skolan. Hon tycker att den förstör hela hennes utseende i så hög utsträckning att hon, som tidigare var en trygg och glad unge, har blivit deprimerad, har ångest och har utvecklat ett aktivt självskadebeteende. Hon vill inte ens äta i skolan längre.

Givetvis har vi sökt hjälp. Folktandvården tog bort den klammerplåt som ändå hjälpte hyfsat. Då gick tanden tillbaka och ställdes ut ytterligare, nu 8,8 millimeter rakt ut (jämfört med dess egentliga normalläge).

Någon fast tandreglering är det inte tal om förrän hon är 15-16 år, det är flera år dit.

Vi har kämpat för att hon ska få den hjälp hon behöver från FTV och specialisttandvården. Nu måste vi få hjälp med den psykiska ohälsa det här har åsamkat henne.

På 1177 Jämtlands sida:

"För många unga innebär ofta en behandling med tandställning en vändning i synen på sig själv och sitt utseende".

Jag undrar: Gäller det inte vårt barn?

Uppgiven och upprörd tonårsmamma

Säg vad du tycker och tänker – klicka här för att skriva en insändare