Det känns kanske inte så, i detta krigskåta, repressiva klassmörker. Men jag är övertygad om två saker.

För det första: de högljudda ropen efter hårdare tag från en allt bredare politisk majoritet är ett desperat politiskt projekt.

För det andra: politikernas desperation bottnar i att de inte har stöd hos folket. Ett samhällsprojekt som bygger på exkludering, med sin brutala koncentration av resurser till dem som redan har, är en oordning i vardande. Förr eller senare spricker den.

Hoppfull socialist