Annons

Annons

Annons

Annons

Jämtlands län

Läsartext
Humanistiska Föreningen ordnade författarafton

Detta är en läsartext.

Det finns – eller har åtminstone funnits – en del dolda genier ute i byarna. Hur många känner exempelvis till Arthur Magnusson från Ytterån? Jag gjorde det i alla fall inte, innan jag hörde Magnus Ottelid berätta om honom vid en författarafton i tisdags den 29 mars, ett arrangemang av Humanistiska Föreningen i samarbete med Östersunds bibliotek.

Magnus Ottelid berättade om Arthur Magnusson, från Ytterån. Foto: Karl-Göran Görsten

Magnus Ottelid, socionom och författare, fick upp ögonen för denna person genom projektet ”Sätt litteraturen på Jämtlandskartan”, som startade 2010. Han påbörjade ett forskningsprojekt och gick bland annat igenom en gedigen samling dokument som finns bevarade på Carolina Rediviva i Uppsala. Detta resulterade i boken ”Skriftställaren – att inte kunna vara sig själv”, som kom ut 2020.

Annons

Annons

Vem var då denne Arthur Magnusson, och varför undertiteln ”att inte kunna vara sig själv”? Född 1902 i Ytterån och med en stark kunskapstörst, ska han sedan barndomen ha läst minst en bok om dagen. Det var förmodligen möjligt i ett enkelt hem, eftersom hans mor var småskollärarinna och orten hade ett litet bibliotek. På detta bibliotek fick han senare anställning och byggde så småningom upp en imponerande boksamling. Det var där han på egen hand lärde sig finska, polska, ryska och till och med armeniska, med hjälp av litteratur på originalspråken och inköpta lexika. Tyska hade han lärt sig i 15-årsåldern genom en Hermodskurs, och engelska studerade han på Brunnsviks Folkhögskola. Språkkunskaperna resulterade i att han gjorde översättningar, framför allt av armeniska författare. Men han skrev också egna noveller och dikter.

Förutom detta var han en övertygad kommunist. I hemmet fanns två stora porträtt av hans ”husgudar” Lenin och Stalin. Han var engagerad i olika kommunistiska organisationer och tillbringade även en tid i Moskva.

Men det som gjorde att han inför omvärlden inte vågade vara sig själv avslöjades i hans dagböcker, skrivna sedan 12-årsåldern på olika språk - enbart en bråkdel på svenska. En stark önskan att klä sig i kvinnokläder orsakade skamkänslor och möjligtvis den depressivitet som han periodvis var drabbad av. Mot slutet av livet (han dog 1975) hade han dock inför sig själv försonats med denna lilla egenhet, men för sin omgivning höll han den hemlig.

Med humor och värme berättade Ottelid om denna fascinerande person, och han slutade med att till gitarrackompanjemang sjunga en egen tonsättning av ett par dikter skrivna av den armeniske poeten Derenik Demirchian, översatta av Arthur Magnusson. En finstämd avslutning på ett mycket intressant föredrag.

Gunilla Hjelmquist

Annons

Annons

Till toppen av sidan