Krig har pågått under hela min livstid, jag vill inte låta okänslig och få det att framstå som att kriget i Ukraina har större betydelse än något annat krig. Så är det inte, men den geografiska närheten till Ukraina gör att jag känner en ny sorts oro.

På radion dras paralleller till andra världskriget, Sveriges Radio P1 står numera på dygnet runt här hemma på Frösön. Kriget i Ukraina dominerar nyhetsflödet och i en tv-intervju sammanfattar balettläraren Eugenia Iaschuk det som sker i hennes hemland: ”Det här är inte en konflikt mellan två länder, det är en konflikt mellan allt det som är ont i världen och allt det som är gott i världen”.

I sociala medier får vi direktrapporter från de krigsdrabbade områdena. Bilder och videor läggs ut i en rasande fart och från krigets första dag har vi uppmanats till källkritik. Är det här en bild från kriget, eller är det från en övning? Samma fråga som ryska militärer ställde sig: är det en övning eller är det på riktigt?

I den svenska tv-rutan står statsminister Magdalena Andersson (S) och säger att kriget är olagligt och oförsvarligt. Med allvar ber hon oss att inte dela information i sociala medier om var det svenska försvaret kan befinna sig framöver. Sen uppmanar hon oss att prata med barnen om kriget, för de vet oftast så mycket mer än vad vi tror och de har rätt att få veta.

Jag pratar med en vän, hon berättar att hennes sjuåring kallar Putin för ”Vladde Pytte-Pitt”, ovetandes om vad hon insinuerar, för hon tycker att det låter roligt. Men hon förstår samtidigt allvaret. För hon vet att det är krig, att Putin är dum och att folk dör, att barn dör.

Hur fan kunde det bli såhär?

1997 beslutade dåvarande statsminister Göran Persson (S) att de brott mot mänskligheten som utspelade sig under andra världskriget och Förintelsen inte skulle undgå någon. 1998 spreds därför boken Om detta må ni berätta fritt och brett med syfte att informera om det hemska och få till en diskussion om med­mänsklighet, demokrati och människors lika värde.

Min gamla skola hemma i Varberg tog emot mängder av exemplar. Jag minns inte mycket av undervisningen från den tiden, men jag kommer aldrig att glömma boken och många med mig minns nog omslaget som porträtterar människor på flykt och den röda texten i mitten: Om detta må ni berätta.

Bilderna inuti har etsat sig fast på näthinnan. Det döende barnet på trottoaren som alla går förbi och kvinnorna som står nakna på rad i väntan på massavrättning, bilderna är lika tydliga nu som då. Lika hemska nu som då. Lika aktuella nu som då.

1998 fyllde jag och mina klasskamrater elva år och det året lärde vi oss att maktgalna dårar hör till historien, liksom krig som enbart innebär elände för dem som drabbas och för generationer framåt. Om andra världskriget och Förintelsen var vi tvungna att få veta, för att historien inte skulle upprepas.

Nu är det år 2022. 11-åringarna har hunnit bli 35 samtidigt som krig efter krig avlöpt varandra runt om i världen. Historien har upprepat sig, igen och igen och igen.

Jag vet inte mycket om människan Vladimir "Vladde Pytte-Pitt" Putin. Det finns mycket att läsa om karln men Putin är ju inte en stor anhängare av sanningen, så vad som är äkta och vad som är fasad är svårt att avgöra. Däremot är jag rätt säker på att Göran Perssons informationsinitiativ om Förintelsen inte hade bitit på Putin, det hade inte nått hela vägen in till hans kalla hjärta.

Som tur är finns det nationer och ledare som faktiskt tagit lärdom av historien och som nu sluter upp bakom det ukrainska folket och deras modiga president Volodymyr Zelenskyj. Om de samlade krafterna kommer att få slut på kriget vet vi inte än, men det inger hopp om att den här delen av vår historia kommer att skildras som slaget då de goda segrade över den onda.

Läs fler krönikor av Karolin Johansson:

► Centerns kritik mot media oroar

► Mina nyårslöften är krossade glastak och dålig stämning

► LT:s chefredaktör gör upp med gamla synder: ”Skärp er Länstidningen”