En januaridag skidade jag uppåt Malmagsvålen. Från Strandgården hördes hundskall som en välgångsönskan på färden. Men redan i det första långa motlutet kom svetten. Jag hade bakhalt och måste snart stanna för att valla om.

Vid vindskyddet vilade jag en stund stödd mot stavarna och betraktade månen som tonade bort ovanför Haftorstöten. Samtidigt blåste en svag vind i silverflöjt över Glänsjöarna. På nysnön hade en ripa skrivit noter. Mest liknade det en komposition för vinterorgel.

Innan jag vände för återfärd fick blicken vandra bortåt Långbrotta, medan kölden kom smygande som varggrå skuggor. En pinad fjällbjörk jämrade sig sakta, utlämnad åt vinterns isande famntag.

Tillbaka i Fjällnäs tätnade skymningen och Malmagens isar råmade övergivet. Skidspårets ensamma penseldrag blev allt blåare men himmelseldarna slickade Storvigeln med röda och gröna tungor.

Hemkommen till Funäsdalen mötte jag Olle som hade dragit ner storluvan. En vispande skata gjorde honom sällskap till affären. De verkade frusna båda två men skrattade ändå!

Från fornminnesparken hördes talgoxen öva på ett ackord. Det lät som Mozart: ti ti ty, ti ti ty... Själv satte jag på kaffepannan och läste av termometern. Kvicksilvret sjönk mot tretti. Huvvaligen!

Bo Lundmark