Någon måste ha kommunicerat vertikalt inför den här vandringsdagen! Efter de höstruskiga dagar som rådde tidigare, fick vi, mycket lämpligt och vältajmat, den mest väderanpassade dag att njuta av! Elva pigga pensionärer möttes på Bynäset för att i lagom mak förflytta oss utefter en strandnära slingrande och rotrik stig. Regnet hade upphört sedan ett par timmar, någon blåst kände vi inte av och solen, ja solen, följde oss, om än glimtvis och lite på avstånd. Dagen dessförinnan fick vi rentav vårt första snötäcke, som tack och lov hade smält bort inför vandringsdagen!

Visserligen brukar vi benämna dessa aktiviteter kulturvandring, men den här gången var det mest naturen, som fick representera kulturen för vår del. Största delen av sträckan gick i skogsbrynet och med Storsjöns generösa vattenspegel som kuliss åt det andra hållet. Vi gick längs de badstränder, som brukar vara folktäta på sommaren, och som kontrast till dessa, stupade strandbrinkarna brant mot sjön längs andra sträckor.

Efter all nederbörd kändes det helt naturligt att underlaget bitvis var ordentligt lerigt, och det kändes motiverat att använda sig av Kumi Saappaat (Va, vad kan nu detta betyda?). Skribenten fick lära mig av en språkkunnig medvandrare vad gummistövlar heter på finska.

När vi tog vårt, som alltid efterlängtade matsäcksfika, hittade vi en sittgrupp av stockar runt en eldningsplats, som räckte till oss alla att sitta på. Den sju kilometer långa sträckan var halverad där i Västbyn.

Ett gäng sidensvansar gjorde oss sällskap utefter stigen. De låtsades ovetande om vår närvaro, när de kalasade på rönnbären vid strandkanten. Det sägs, att de gärna vill umgås med oss människor, och det kändes hedrande att få uppleva deras kompisskap.

Det är som vanligt Bo Lindbergh som lägger ner extra tid på att utforska de leder vi övriga får glädjas åt att få njuta av. Han nämnde en eventuell aktivitet på ”annersia” till vår nästa vandring. Det känns så uppiggande att, samtidigt som vi får en nyttig tur i naturen, också få trevliga små pratstunder utefter vägen mellan oss vandringskompisar! Återigen ett par- tre sköna timmar att minnas, när vintern så småningom inte går att hejda.

Carin Brobacke