"Skärp er Länstidningen!!" står det i meddelandet från signaturen Anna. Tillsammans med uppmaningen finns en bild som lagts upp av Instagramkontot "Me Too Sweden". Bilden visar en förstasida av Länstidningen med rubriken "Tafsande på krogen - ett problem för många unga kvinnor". Meningen har med hjälp av en bläckpenna ändrats till det mer korrekta: "Tafsande på krogen - ett problem hos många (unga) män".

Den avbildade tidningen är från 2016 och det är inte första gången just den här rubriken på Länstidningens framsida uppmärksammas och delas i sociala medier. Den har blivit viral och bubblar upp med jämna mellanrum, som nu hos "Genusexperten" med över 5000 följare på Facebook och "Me Too Sweden" med över 19 000 följare på Instagram.

– Vi delade bilden eftersom den var ett exempel på en nyhetsrubrik där fokus och därmed ofta skulden hamnar på offret istället för hos förövaren, där skulden hör hemma, säger Cecilia Jonsson, ordförande för organisationen Me Too Sweden som vill öka medvetenheten kring sexuellt våld i samhället .

Den som läste artikeln bakom rubriken fick ta del av ett vittnesmål från två kvinnor som beskrev att de ofta blev tafsade på under krogkvällar och att det är ett problem. Rubriksättningen börjar klarna, men skaver fortfarande.

– Makthavare i samhället bär ett stort ansvar för den utveckling som sker, där medierna också har ett ansvar i exempelvis skildrandet av sexualbrott i sin rapportering, säger Cecilia Jonsson.

Hon har helt rätt. Media, vi, har ett stort ansvar för hur olika skeenden i samhället skildras. Nu har det gått fem år sedan rubriken i Länstidningen sattes och jag vill (ville) tro att vi, media, har kommit längre än så. Men en genomgång av nyhetsflödet visar klart och tydligt att vi inte är i närheten. Vi sätter fortfarande rubriker där fokus ligger på offret, som vid våldsbrott oftast är en kvinna, istället för på förövaren, som oftast är en man.

Jag hittar flertalet sådana rubriker och fastnar hos Expressen som skriver "Ung kvinna misstänks ha blivit gruppvåldtagen". Först en bit ner i artikeln framkommer att det är fyra män som ska ha utfört våldtäkten. Varför hamnar fokus på kvinnan och inte på de fyra männen i rubrik och ingress? Varför står det inte "Fyra män misstänks för gruppvåldtäkt"?

– Det har alltid funnits en ovilja att peka ut män som en grupp, säger Gabriella Nilsson, docent i etnologi vid Lunds universitet som forskat på nyhetsmediers rapportering av våldtäkt.

– Inom alla delar av samhället vill man ogärna peka ut enskilda män eller män som grupp som ansvariga på ett strukturellt plan. Däremot är vi mer vana vid att betrakta kvinnor som grupp, beskriver man män på samma sätt får vi ofta reaktionen "inte alla män".

Varför har det blivit så?

– Mannen är ju norm, vi har lätt att tänka att mannen representerar människan och han är ett allmänintresse medan kvinnan är en avvikelse eller ett särintresse. Kvinnan eller kvinnor är ju alltid en grupp som skiljer sig åt, det ser vi inte minst inom sporten där det länge benämnts damfotboll .

Mellan resonemang om hur Me too inneburit mer skada än nytta för jämställdheten och det faktum att kvinnan som avvikelse används som affärsidé tar Gabriella Nilsson upp fenomenet klickbete. "Ett klickbete är en rubrik eller text som är utformad på ett överdrivet eller osant sätt för att locka läsaren att klicka på en länk till en webbplats." förklarar organisationen Internetstiftelsen. Gabriella Nilsson menar att mediers jakt efter klick kan leda till mindre eftertänksamma rubriker. Men vad får det för konsekvenser?

– Problemet synliggörs aldrig på riktigt. Om problemet aldrig får lov att vara att det var en man som våldtog, utan att det var en kvinna som våldtogs, då kommer man heller aldrig att komma till rätta med att det var en man som våldtog, säger Gabriella Nilsson.

Precis som Cecilia Jonsson tar även Gabriella Nilsson upp mediers inflytande över hur samhället beskrivs, "hur vi pratar om det normaliseras" säger hon.

– Hade vi slutat intressera oss så himla mycket för kvinnors utsatthet och istället intresserat oss för männens tendens att utsätta, då hade fokus legat på vad någon gjorde istället för att ifrågasätta kvinnans berättelse.

När Länstidningen började ges ut 1924 hade kvinnor bara några år tidigare fått rösträtt. Idén om att jag, en 34-årig kvinna, skulle kunna vara chefredaktör fanns inte på kartan. Vi har kommit långt sedan dess, normer har utmanats och samhället och journalistiken har utvecklats. I Länstidningens arkiv finns historien skriven och det arvet bär jag efter tidigare chefredaktörer. Vi får aldrig glömma hur det än gång har varit, samtidigt som vi måste blicka framåt.

Som kvinna, feminist och chefredaktör med fokus på jämställdhet och inkludering skriver jag ny historia för Länstidningen och tar vårt inflytande på stort allvar. Och jag lovar dig, Anna, och alla andra att det från och med nu blir skärpning.