Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Krokom

Minnesord: Conny Pålsson, Krokom

Några dagar före sin sjuttiofjärde födelsedag avled min bror Conny Pålsson, Krokom. Han föddes som tredje barn i kullen om fem pojkar.

Två obesvarade samtal samma förmiddag; ett från min brorsdotter och ett från min yngste bror. Med ens kom tanken att tidpunkten var inne; minnen dök upp och passerade.

Bekräftelsen om min brors död utlöste stor tomhet. Senare ett oväntat lugn och stilla ro. Han avled efter en tids efterhängsen sjukdom. Inga mer plågor, ingen mer oro. Ännu en människa hade lämnat oss andra. Bara så oändligt nära och berörande den här gången.

Efter en mödosam start och trassel med näringsintaget tog han sig upp på knubbiga ben. De skulle bära honom under ständiga förflyttningar och många äventyr. Benens ägare var fast besluten att se och lära så mycket som möjligt innan han började skolan tycktes det.

Min bror kom att finnas med i många sammanhang. Förutom de han själv var initiativta­gare till, fick han också uppleva händelser i gränslandet för vad en liten kille orkar bära. Jag är övertygad om att några blev en osäker plattform för resten av hans liv. Trots alla, eller kanske på grund av, tidiga upplevelser behöll Conny sin energi.

Annons

Annons

Den unga familjen gjorde storstaden äran under några år innan känslan för ursprunget tog överhand och de återvände till landet mellan skogar och vatten. Familjen byggde ett fint hus i yttre glesbygd, där han hade nära till sitt arbete med uppsyn och ordning längs rikets gränser. Där föddes också andra barnet i sjukstugans hägn, och dottern fick en lillebror.

Efter begränsande hälsoläge omskolade Conny sig till finsnickare. En verksamhet han försökte satsa på i en tid av stordrift och hård konkurrens. Sista tiotalet år försörjde han sig som herde för egna får, ett dygnetruntarbete som han kopplade av från som frivillig stödperson för invandrade människor, främst från Eritrea.

När jag minns åren från femtiotalet var det alltid Connys kalvar vi vaktade och flyttade tjuderpålen åt, hans hundvalpar vi fostrade och hans ego vi såg efter. När han efter avslutad skola lämnade hemmet för arbete i klädbutik i staden, var det hans avlagda kostym jag stödköpte. Vi var unga och möjligheterna avlöste varandra.

Skoterturerna i Gäddedes lågfjällsområde. Det var en särskild tid för kusinerna. Skogsplantering också, med barn och husdjur i gemensam camp, under brännande sol på dagarna och frostiga nätter. Det var då vår stadskanin fick uppleva meningen med livet som kanin; efter att ha upptäckts av Connys schäferhund gjorde kaninen ett tremeters hopp ur den provisoriska hagen. Flydde för sitt liv, i zick-zack-mönster över stock och sten, och den stora hunden återvände med stukad självkänsla.

För mig består tomheten efter Conny i insikten om att tankar kring honom inte längre handlar om hans nästa projekt. Han har förtjänat sin vila, han är värd den. Nu återanvänder jag minnen från en gemensam uppväxt när tomhet råder.

Jim Pålsson, ”storebror”

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy