Annons

Annons

Annons

Annons

krönikaChefredaktörens krönikor

Karolin Johansson
”En dag kommer hon att lämna mig”

Det här är en krönika.Analys och värderingar är skribentens egna.

Bara tanken på att Lana en dag kommer att dö, tar kål på mig.

Bild: Jens Stenman

Annons

Jag har aldrig drömt om att bli mamma. Den där längtan efter en liten kopia av mig själv, den har jag aldrig känt och vid det här laget är jag rätt säker på att barnlängtan aldrig kommer att komma. Däremot har jag alltid velat ha en hund, en lurvig en som följer med på alla mina upptåg och som vandrar vid min sida genom livet.

I maj kom hon till mig. Hon, som heter Lana, hade levt sina första månader hos en barnfamilj, som så många andra skaffat hund under pandemin. Efter ett tag insåg familjen att de tagit sig vatten över huvudet eller i alla fall köpt en spansk vattenhund som kräver mycket mental stimulans och träning, något det helt enkelt inte fanns tid för. En annons på blocket och några besök senare fick Lana åka med mig hem.

Annons

Att ta sig an en omplaceringshund är speciellt. Ur hundens perspektiv har jag, den nya ägaren, kidnappat henne och håller henne borta från sin familj. Det tar ett tag innan garden sänks och relationen kan börja ta form. Det har bara gått fyra månader sedan Lana och jag träffades, vi har en bit kvar men jag kan redan nu säga att hon är mitt allt.

Annons

Hon är envis och krävande, men ger tillbaka med bus och gos. Vi bråkar om småsaker, framförallt om vilket håll vi ska gå, för att försonas med en puss på nosen. Hon kommer ofta med gåvor i form av mina egna skor och jag har överöst henne med leksaker och spel. Jag server henne frukost och kvällsmat och drar upp henne ur sängen på mornarna när hon vill ligga kvar. Jag fostrar och vi går på kurser, jag städar efter henne och lägger alla hennes leksaker på plats.

I skrivande stund ligger hon och sover på mina fötter och jag har inte fått gå på toa ifred sedan dagen hon flyttade in. Ja ni hör. Lana har förvandlat mig till den där mamman jag inte haft en tanke på att bli och hon har blivit barnet jag aldrig tänkte skaffa. Denna lurviga glädjeboll har flyttat in i mitt hjärta och där kommer hon att bo för evigt, men vid min sida kommer hon bara att vandra under en del av min livstid.

Fotot är taget i maj, när Lana kom till mig.

Bild: Privat

Vi är stammisar hos veterinären, inte för att Lana är sjuk men hon får ofta öroninflammation. Jag är tidspessimist och vi är alltid lite för tidiga till våra besök. Senast stod vi utanför veterinären i väntan på vår tur, när en sidodörr öppnades och en ensam kvinna kom ut. I famnen bar hon sin hund, invirad i en vit filt. Hon tittade mot mitt håll och hennes rödgråtna ögon avslöjade att hon precis gått igenom en djurägares mardröm: att behöva säga hej då.

Den som skaffar ett husdjur är väl medveten om att djuret mest troligt kommer att dö först. Men som med mycket i livet som är svårt blundar vi för det. Men där och då, utanför veterinären av alla ställen, sjönk det in. När jag tittade på Lana, som i vanlig ordning lufsade omkring i gräset och sniffade, fanns det bara en tanke kvar: ”En dag kommer hon att lämna mig.” Den insikten var brutal.

Annons

Annons

Till toppen av sidan