På onsdag (24 mars) behandlar Sveriges riksdag EU:s gigantiska återhämtningsfond på närmare 8000 miljarder kronor, varav en stor del i form av bidrag. Av allt att döma kommer de folkvalda representanterna att godkänna att de svenska skattebetalarna ska bidra med stora summor för att rädda euron – som det i hög grad handlar om. Sverige beräknas satsa ungefär 190 miljarder kronor i fonden – och få tillbaka 30-40 miljarder.

I finansutskottet har Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna lagt en gemensam (!) reservation för ett nej. Övriga partier godkänner den överenskommelse Stefan Löfvén gjorde med övriga regeringschefer i somras, om än egna motiveringar. Ändå tror jag att det finns kritik i flera partier – i varje fall bland de som satt sig in i vad som pågår.

Det är allvarligt att vi inte har en diskussion värd namnet om vart EU är på väg och vilket samarbete i Europa vi egentligen vill se. En viss diskussion fördes i samband med toppmötet i somras, men därefter är det tyst. Att de federalistiska krafterna – de som vill utveckla EU till ett Europas Förenta Stater – är på offensiven och vill använda coronakrisen för nya steg i denna riktning råder ingen tvekan om.

När Sverige 1994 med knapp majoritet röstade för inträde i EG/EU framställdes samarbetet som mellanstatlig handelsunion med fri rörlighet för varor, tjänster och arbetskraft. Vi som arbetade för ett nej till medlemskap varnade redan då för vad som komma skulle, det som pågår idag. Att EU skaffar sig beskattningsrätt och makt över områden som förespråkarna lovade skulle skötas nationellt, exempelvis skogspolitiken. Det finns demokratiska skäl att diskutera EU och vilket europeiskt samarbete vi egentligen önskar. Annars kan Sverige reduceras till en delstat i en Brysselstyrd union utan att vi förstått hur det gick till. Hade svenska folket 1994 fått frågan om vårt land skulle bli medlem i en politisk union hade svaret säkerligen blivit ett tydligt nej.

Den nu aktuella gigantiska återhämtningsfonden (”Next generation EU”) är en beställning av Tyskland och Frankrike, ett påfund av Merkel och Macron. Det handlar i hög grad om att rädda euron, att ge länder som Spanien och Italien stora bidrag när de inte längre kan föra en egen penningpolitik. Även Sverige, som i folkomröstning 2003 sa nej till euron, ska alltså bidra med stora summor.

Även medlemsländer som de allt mer auktoritära Polen och Ungern kommer att få omfattande stöd från återhämtningsfonden. Det har hävdats att rättsstatsprincipen ska ligga till grund för att få del av pengarna. Efter några turer har Ungerns Orban och Polens Kaczynski ändå fått klartecken. Orban lär ha skålat i champagne när han kom hem till Budapest efter toppmötet i december.

Riksdagsdebatten på onsdag bör åtminstone vara en varningsklocka för vad som kan komma i stor omfattning framöver. Visst bör vi samarbeta när det gäller genuint gränsöverskridande frågor som handel, miljö och brottsbekämpning, men det är en annan sak än om Sverige ska reduceras till en delstat i ett Brysselstyrt statsbygge. För min del ser jag hellre ett starkt Norden. Det nordiska samarbetet måste få en verklig nystart när pandemin ebbar ut.

Håkan Larsson

Centerpartist på Rödön