Torka, bränder, extrema regn. Vi står alla mitt i utmaningen att försöka bromsa och helst vända de negativa klimatförändringarna.

En av nycklarna till detta är att hushålla med och vara rädd om de resurser vi redan har; rent vatten, bördiga odlingsmarker och tillväxt i skogen. De gröna näringarna i Jämtlands län binder, genom fotosyntesen, cirka tre gånger så mycket koldioxid som släpps ut i länet. Skogens och jordbrukets råvaror har potential att täcka hela länets behov av klimatneutrala biobränslen, byggelement och livsmedel. Det är med andra ord livsviktigt att all produktiv mark och allt rent vatten får fortsätta att vara det, för länets, klimatets, miljöns och självförsörjningens skull.

Varje hektar mark som oåterkalleligt tas i anspråk för annat än aktivt brukande är en förlust för länet. Jag ser därför inte ett dagbrott i Ovikens alunskiffer som en del i den gröna hållbara framtid vi tillsammans måste sträva mot.

Att riskerna är oförutsägbara och höga, trots att brytningsprocessen granskats och godkänts enligt ”stränga lagstiftningskrav”, visas allt för tydligt av exemplen Blaiken i Sverige och Talvivaara i Finland. Det är inte acceptabelt att Sverige har en minerallagstiftning som står över miljömålen och inkräktar på äganderätten. Vi i regionstyrelsen kommer aktivt verka för att en förändring ska komma till stånd. Den största nyttan för klimatet globalt görs genom att agera lokalt och hålla länet i ständig grön tillväxt!

Åsa Gustafsson, vice ordförande i LRF Jämtlands regionstyrelse