De kompletterar varandra på något vis, Helene Billgrens och Stefan Uhlinders verk. Det är ofta svårt att urskilja det innehållsliga i Billgrens, diffusa landskap med en flickgestalt som troligen fungerar som en projicering av henne själv. Teckningar och verk i blandteknik att stå länge inför. Jag uppfattar dem som bearbetningar av minnen och drömmar, väldigt egenartade verk med originella perspektivlösningar. Uhlinders å andra sidan utgörs ofta av ett slag grenverk, det är organiskt uppbyggt. Olika samhällsfunktioner kan urskiljas. Uhlinder säger själv att det handlar om samhällets sårbarhet, men att det är sådant som han själv kan urskilja i efterhand, under skapandet är han upptagen av form.