Utrikeskorrespondenten och LT-krönikören Kjell Albin Abrahamson har länge haft en bok på gång om författaren Victor Hugo Wickström (1856-1907). Nu har den kommit ut och har titeln Att sticka ut: Victor Hugo Wickström: Författare, tidningsman, världsresenär och gaypionjär. Det var med spänning jag sökte efter vad han kommit fram till i tre intressanta frågor. Dels hur det kom sig att Wickström, som kom från en enkel bakgrund och inte var särskilt välavlönad, kunde köpa tidningen Jämtlandsposten med tillhörande tryckeri och ett hus som var det pampigaste i Östersund. Dels hur det låg till med Wickströms död, var det självmord efter att han publicerat en text som kunde uppfattas som majestätsförbrytelse? Slutligen var jag nyfiken på vad Abrahamson kommit fram till om Wickströms bok Arnliot Gällina (1896), influerade den Wilhelm Peterson-Berger när han skrev Arnljot (1901-1909)?

Vad gäller den första frågan har Abrahamson gjort research som gör att gåtan kommer en bit närmare sin lösning. Efter juridiska domar i ett brandmål behövde Wickström troligen inte betala något till säljaren. Möjligen hade brodern, juristen Mauritz Wickström, ett finger med i spelet. Vad gäller dödsfallet är Abrahamsons lite förvånande slutsats att det troligen inte var ett självmord utan ett olycksfall. Mer väntad är hans tolkning att PB influerades av Wickströms bok Arnljot Gällina när han skrev Arnljot, som musikdrama med text och musik. Här är han av samma uppfattning som Henrik Karlsson, vars omfattande bok om PB gavs ut 2013, och Maria Evertsson, som nyligen skrivit en licentiatavhandling i historia, Så vittna du om min mandom!: Wilhelm Peterson-Bergers konstfilosofi och könsuppfattning, med särskild hänsyn till åren 1896-1913.

Abrahamson hävdar att Wickström och PB inte kan ha träffats i Östersund, eftersom PB inte flyttade till Sommarhagen förrän 1930. Det är kanske en lite förhastad slutsats, eftersom PB vistades i Östersund/Frösön periodvid även innan Wickströms död 1907. Oavsett vilket för Abrahamson, Evertsson och Karlsson övertygande resonemang om att PB bör ha varit påverkad av Arnliot Gällina när han skrev Arnljot. Återstår frågan varför PB använde sig av en bok med homoerotiska undertoner, författad av en öppet homosexuell. Det var inte i linje med PB:s ideal. Att hänge sig åt sexualitet var för honom ett tecken på karaktärssvaghet, och Wickströms utseendefixering hade han troligen avfärdat som kvinnlig. För PB var manligt förknippat med frihet, mod, självständighet, äkthet, trohet. Manlig estetik präglades av enkelhet, klarhet, stor linje och sträng stil. Vidare var alstrande och gestaltande kraft uttryck för en manlig själstyp. Den kvinnliga själstypen däremot var inkonsekvent, nyckfull, kaotisk och trasig, utan stil, utan kraft att gestalta sig, praktlysten, nyfiken, sentimental, romantisk, religiöst oklar, ologisk, kompromissande, advokatorisk och skådespelaraktig.

Talet om själstyp går tillbaka på att PB ville skilja mellan kropp och själ när det gällde genus. En fysisk kvinna kunde ha såväl en manlig som en kvinnlig själ och tvärtom kunde en fysisk man ha en kvinnlig eller manlig själ. Kvinnlig användes oftast i negativ mening och inte bara om människor utan även om exempelvis länder. Antikens Grekland och Rom hade varit manliga kulturer, men i samtiden såg han åtskilliga kvinnliga inslag i samhället, vilket var tecken på förfall. Från att ursprungligen ha varit en stor Wagner-beundrare ansåg PB på 1910-talet att det var allt för mycket prål och erotik i hans operor, vilket han såg som ett tecken på förfall och på att Wagner var en kvinnlig konstnär. När man betraktar det karaktäristiska för de manliga och kvinnliga själstyperna ovan är det lätt att slås av hur många av båda slagen som kännetecknar både PB och Arnljot-gestalten, trots att han betraktade båda som manliga. PB identifierade sig väldigt starkt med Arnljot och såg honom som extraktet i dikt och ton av det väsentliga i hans personlighet, som han skrev i ett brev till dirigenten Armas Järnefeldt 1912. Här finns många otydligheter och inkonsekvenser, den frihetsälskande nietzscheanska övermänniskan som Arnljot ibland kan påminna om rimmar exempelvis dåligt med den kristna tron han anammar, och vad var det egentligen Arnljot syftade på när han sade att det största är att strida för ljuset? Scenen vid tinget där Arnljot dräper Gudfast när denne sagt Du veta knappt, om du själv är man eller kvinna tyder ju även på en viss osäkerhet i könsfrågan.

Trots sin oftast negativa syn på det kvinnligas värde hade PB ändå en ganska modern uppfattning där genus inte nödvändigtvis var knutet till kön, för att använda moderna termer. Han var själv troligen osäker i sin könsidentitet. Därför är det kanske inte så märkligt att han kom att använda sig av Wickströms Arnliot Gällina som inspirationskälla. Det vore dessutom att vända på utvecklingen, enligt PB:s grundsyn. Från förfall till det kvinnliga i Wickströms tappning till ett mer manligt ideal i hans egen Arnljot.

Läs mer:

Emil återvänder till rollen som Arnljot

Gripande människoöden på kulturhistorisk vandring

Kjell Albin om sina norrländska favoriter

Torbjörn Aronsson
063-15 55 28
torbjorn.aronsson@mittmedia.se