Den första uppdansningen för det då nyinstiftade polskmärket genomfördes i Rättvik den 3 augusti 1969. Sedan dess har drygt 40 uppdansningar hållits, omväxlande i Dalarnas och Jämtlands län. Just nu pågår nummer 44 i Östersund.

OSD Folkets hus vimlar av färggranna folkdräkter. På scenen spelar två grupper av spelmän omväxlande, ena gruppen är specialiserad på Dalamusik, den andra på Jämtlands och Härjedalens. På dansgolvet en senpolskas sakta sjunkande fötter och så ett ungt par som snabbt snurrar fram i en bakmes från Ragunda.

– I den här dansen är det damen som bestämmer när de snurrar runt, det är inte så många det är så i, säger Gertrud Nygren från arrangören Svenska folkdansringen om den sistnämnda dansen.

Av de 130 par som samlats i OSD Folkets hus är 24 av paren från andra länder än Sverige. Yukiko Mita är en av sex japaner på plats. Hon är iklädd en folkdräkt från Grangärde i Dalarna och i går dansade hon upp för bronsmärket inför den månghövdade juryns granskande ögon. Tillsammans med Takeshi Someya, också han från föreningen Polskdans Tokyo, virvlade hon runt i slängpolska från Malung och bakmes från Hede. Bronsmärket är det första av fyra möjliga märken. Stort silver kan erövras på fem år efter att ha visat upp 24 danser i olika svårighetsgrader.

Yukiko började med internationell folkdans när hon gick gymnasiet och är mest förtjust i de svenska folkdanserna.

Vad uppskattar du mest med polskan?

– Det är att snurra, säger hon via tolken Massa Nuguchi som säger att japaner generellt uppskattar den svenska folkmusiken.

Det svåraste är att få till samspelet med danspartnern.

– I bland stämmer det så bra, då är det väldigt njutbart, säger Takeshi och Yukiko instämmer.

Flora Sarzotti och Mario Proietto från Turin i Italien har med sig både dottern Viola och barnvakt för att kunna dansa för stort silvermärke. Flora mötte den svenska folkdansen på en kurs i Frankrike.

– Musiken trycker liksom fram dansen, svarar hon på frågan om varför hon gillar polska.

– Snurrarna är magiska, säger Mario.

Svårast är rytmen som skiljer sig mycket från italienska folkdanser. Deras intresse har också gett dem många internationella vänner.

– Finns det något bättre än polska? utbrister Roo Lester från Illinois, USA, retoriskt när jag undrar varför hon gillar polska.

Hon berättar hur hon och en kompis såg hambo på ett dansgolv och själva försökte förstå hur den skulle dansas. Det tog ett tag men de lyckades. För Sandra Kesler från Kalifornien och Harry Khamis från Ohio är det musiken som är polskans lockelse:

– Musiken och rörelsen, det är ett så perfekt par, säger Harry som besökt Sverige varje år sedan 1995, med undantag av två år.

Harry och Roo har redan tagit de märken som går att få och dansar nu för diplom medan Sandra dansar upp för bronsmärket. Det finns drygt 100 olika danser att välja mellan och olika danser ger olika många poäng. Fem för de lättaste och tio för de svåraste. En gammalvänster från Oviken ger 10.05 medan gammalpolska från Ramsele ger 6.05 poäng.

Ingen av de tre amerikanerna har sina rötter i Sverige:

– Jag skapar mina rötter här, säger Roo som liksom Harry pratar en del svenska.

Malin Palmqvist
kultur@ltz.se