Tisdag 1 juli 1941 hittas en ung kvinna mördad invid allmänna landsvägen Storåbron-Ede i Hammerdals socken i Jämtland. Redan samma dags kväll anhålls en person misstänkt för att ha bragt den unga kvinnan, Ingeborg Westholm från Fyrås, om livet. Den internationellt ryktbare kriminologen Harry Söderman ska senare komma att beteckna händelsen som ett mycket ovanligt svartsjukedrama.

När Peter Lucas Erixon i sin sjätte roman skildrar just detta autentiska rättsfall ur den jämtländska kriminalhistorien har han varit extremt noggrann med fakta in i minsta detalj. Hela berättelsen bygger på förhörs- och undersökningsprotokoll, skriftliga utlåtanden, rättegångsreferat och andra tillförlitliga källor.

Men vad som hade kunnat bli en tämligen torr och förutsebar framställning av ett kriminaldrama långt tillbaka i tiden har med Erixons berättartalang blivit till ett nervkittlande mänskligt drama - fortfarande verklighetstroget och faktabaserat – gestaltat med både empati och tidskänsla.

Mot en historisk bakgrund av pågående världskrig och hur det påverkar livet på den avskärmade svenska landsbygden återger Erixon dramat med en starkt autentisk tidsmålning. Men han bemödar sig också om en trovärdig och ärlig karaktärsteckning av främst huvudpersonen, Linnea Persson.

Det är denna Linnea Persson, som ska komma att erkänna och dömas för mordet på Ingeborg Westholm från Fyrås, och därefter allmänt kallas ”mörderskan”. Hon är född 1906 i Ulriksfors, som nästa yngsta barn i en syskonskara på sju till Brita Röst och arbetaren Jon Persson.

När vi i berättelsen första gången möter henne är hon på väg i rälsbussen mot Hoting till sin syster Olga på Andernäset och sägs vara i färd med ”att ändra riktning, visa bättring, ta sig upp, tvätta sig fri från det förflutna”.

Till det yttre verkar det vara en stabil yrkeskvinna – anställd som ålderdomshemsföreståndarinna i Närtuna församling – som är på semesterresa till sin syster. Men hur mycket hon än vill ”ändra riktning” och ”tvätta sig fri från det förflutna” är Linnea Persson minst av allt någon stabil person. Tvärtom har hon redan i sin barndom och ungdom fått så många törnar av livet, att hon inte riktigt vet hur hon ska stå och gå.

Redan som barn får Linnea uppleva att hennes familj blir ett ärende på Fattigvårdsstyrelsens sammanträde. Fadern omkommer i en arbetsplatsolycka, modern omhändertas på ålderdomshem, då hon inte kan reda sig själv, Linnea får, efter bristfällig skolgång, ge sig ut och tjäna.

Det blir ett kringflackande liv med kortvariga anställningar i okvalificerade arbeten runt om i landet. Linnea ertappas med stölder, förverkar en villkorlig dom med övervakare sedan hon beslås med ytterligare stölder och döms till ett halvårslångt straffarbete i Växjö Centralfängelse, där hon föder en son.

Men nu är hon alltså i färd med, att, som det heter, ”ändra riktning” i sitt liv. Hon har träffat en ny man, som väckt hennes längtan efter kärlek och trygghet. Men Linnea har en rival, som hon först vill göra upp med…

Peter Lucas Erixon lyckas skickligt driva upp och intill slutet av romanen bevara spänningen i det true crime, som han hämtat ur den jämtländska kriminalhistorien. Med all den lokalfärg som han ger dramat blir det förstås också till en Jämtlandsskildring från det tidiga 1900-talet.

Linnea Persson anhålls samma dag som brottet begås på Stornäsets station av landsfiskal Hallberg från Strömsund. Efter att först ha nekat, så erkänner hon två dagar senare brottet i sin tillfälliga ”cell” på ålderdomshemmet i Hammerdal. Senare i länscellfängelset i Östersund gör hon flera försök att ta livet av sig. Under rättegången i Östersund får hon ständiga, våldsamma utbrott.

På Långholmens sinnessjukavdelning får hon genomgå en undersökning, som visar på tydliga psykopatiska drag med störningar i känslolivet och en intelligensnivå nära gränsen till imbecill.

Linnea Persson förklaras följaktligen ”strafflös”, men blir inlåst på olika anstalter för vård under fyra års tid. När hon i slutet av 40-talet äntligen blir utskriven söker hon sig på nytt tillbaka till sina barndomstrakter, där hon ska komma att leva skötsamt och obemärkt i ytterligare drygt femtio år.

Peter Lucas Erixon har, mitt i den sakligt korrekta framställningen, på ett gripande inlevelsefullt sätt lyckats skildra all den sårbarhet, oro och ensamhet som håller Linnea fången, men också hennes längtan efter kärlek och hopp om en bättre tillvaro.

Erixon är en språkkonstnär, som mycket medvetet arbetar med sitt språk för att utvinna raffinerade nyanser. Ofta väger han mellan den strama, sparsmakade prosan i korta, distinkta meningar och ett poetiskt anslag, som får texten att lyfta i utsökta metaforer.

Utan tvekan är ”Silversnöret” Peter Lucas Erixons hittills bästa bok, en stark och gripande roman, baserad på ett gediget forskningsarbete.

LO Rindberg