Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Vänder och vrider på begreppet "same"

+
Läs senare
/
  • Ylva Gustafsson, Anna Åsdell, Boris Glibusic, och Saskia Husberg skärskådar det verkliga samiska.

Jag leker med tanken att byta ut ordet same mot svensk. Är du svensk? En riktig svensk?

Och så en timma och en kvart där olika livsöden presenteras och sätts i relation till det "typiskt svenska". Se begreppet luckras upp och bli just ett så lösligt sammansatt lapptäcke som är det enda möjliga när en stor mängd individer ska inrymmas i ett litet bokstavsfack.

En helt annan uppsättning som kanske också vore på sin plats i tider som dessa.

I går kväll gästspelade Samiska teatern, med bas i Kiruna, inför fullsatta bänkrader i Järpen. Ensemblen vänder och vrider i sin nya uppsättning på begreppet "same". Är det en renägare? En som talar något av språken? Som ser samisk ut? Som känner sig samisk? Eller ursamen Lars Tomas som talar både nordsamiska och lulesamiska och är renägare men visar sig härstamma från en norrman som tjatat till sig ett renmärke?

Ramhistorien rymmer åtta ungdomar som alla fått samma sms med uppmaningen att mötas i en dunge bakom en festplats. sms:et berättar att en av dem inte är en riktig same och påståendet sätter fart på diskussionen och får ungdomarna att berätta om sina liv och hur de ser på sin samiska identitet.

Jag har svårt för hur ramhistorien berättas fram. Den känns just som den konstruktion den är. Ett mer stringent manus som lämnat mer åt fantasin hade förbättrat saken. Men, när vi kommer ner i de enskilda ödena blri det intressant. Historierna är rappt berättade, ibland väl flyktiga, ibland exakta och berörande. Att åtta historier ska hinnas med tvingar upp tempot men jag skulle inte vilja haft färre, mängden gör bilden av "den riktiga samen" mer komplex. Jag tror att texten mått bra av att bottna i intervjuer. Det finns också en stor poäng i att låta den unga generationen stå i strålkastarljuset. De befinner sig i en brytningstid där de, åtminstone teoretiskt, kan välja att stanna eller gå. Det är inget lätt val. Uppsättningen rymmer svärta men också många skratt. Som när mor, mormor och mormorsmor blir en släktbläckfisk i ryggen på ynglingen som kanske, eventuellt, tänker sig en framtid i Göteborg.

Det är idédriven, diskussionslysten teater som låter frågeställningarna gå först. Det finns luckor i trovärdigheten men också många scener som framförs med stor grace och livfull rörelse mellan roller. Särskilt gillar jag de koreograferade inslagen där renar och örnar får fritt spelrum.

Annons
Annons
Annons