Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tro inte att du är något

Annons
Förra gången Veckorevyn anordnade bloggträff var höjdpunkten att sitta någonstans på söder efteråt och prata strunt med tjejerna som jag faktiskt hade någonting gemensamt med.
Denna gången skulle det vara en sorts modebloggvärldens Oscarsgala. Då blev höjdpunkten att faktiskt mest bara få ta sig därifrån.
För när jag traskade iväg till tunnelbanestationen vid Zinkensdamm för att åka och möta upp de vänner jag skulle gå med hade jag en känsla av att detta kunde bli riktigt bra. Massor av duktiga, talangfulla tjejer i ruskigt fina kläder som får chansen att träffas, nätverka och mingla runt med den gemensamma nämnaren att vi alla skulle vara modeintresserade.
Förra gångens känsla av att ha hamnat i högstadiet igen skulle vara borta. Men det enda jag kan säga är att jag är glad att jag inte flög 70 mil enbart för den här festen skull.
Efter att ha börjat med att stå ute i en kö som aldrig rörde sig i 45 minuter var början på kvällen redan dålig. Men att sedan stå tillsammans med Clara och känna oss som fån eftersom vi tydligen inte var tillräckligt intressanta för att ens bli fotograferade av de utplacerade "paparazzifotograferna" var bara starten på något som jag nu ångrar att jag ens gick på.
För jag kände mig inte välkommen. Det var inte 300 modeintresserade tjejer som delade gemensamma intressen på Sturecompagniet den kvällen. Det var 300 tjejer som granskade varandra vasst uppifrån och ned med det osagda "tro inte att du är någonting" hängande i luften.
Det var som en film där allting gick i ultrarapid och vi undrade varför vi ens var där. För bortsett ifrån att ingen som man inte direkt kände sedan innan var intresserad av att vara trevlig så var stämningen mest bara påtagligt märklig. I trängseln av fuskpälsvästar från Gina Tricot var det omöjligt att vila fötterna som var inträngda i sina 10 centimeters klackar. Musiken gjorde att man knappt kunde tala utan att blåsa upp sig till Grodan Boll och skrika den man ville utbyta ett ord med i örat och granskningsnämnden skulle kännas lam i jämfört med vissa blickar man fick under timmarna som förflöt.
Jag önskar verkligen att jag kunde säga att jag hade trevligt. Men det hade jag inte. Det som gjorde det värt att stanna var att få prata med de jag kände som stod ut med att vara kvar trots den bubbla av ytlighet som vi svävade i, och som ingen av oss faktiskt kände att vi stod för.
Det skulle vara lätt att säga att Ebba von Sydow och hennes lilla team gjort ett dåligt jobb. Men det värsta är väl just att de kämpat hårt för att göra ett bra evenemang men som bara inte räckte. Prestigen låg för hög i luften. Prisutdelningsceremonin, med helt irrelevanta kategorier som "bloggvärldens partyprinsessa", blev en utdragen historia där vi tröståt godis i brist på annat.
Inte nog med att man valt att lägga bloggvärldens flickor med personlighet som en bit kartong i kategorin "bloggvärldens kaxigaste", det kändes som ett skämt och hån mot Hanna Fridén som var den enda som hörde hemma där, så glömde man kategorier såväl som personer som var nominerade i andra.
Jag skulle kunna ösa galla och min besvikelse över detta i ett bra tag till. Men det känns mest som att jag skulle låta bitter och sur. Vilket jag ju till viss del förvisso är. Dock kan jag bara säga att kvällen avslutades med att den norrländska delegationen, som ju ändå inte var intressanta nog att fotas en gång för en minnesbild, gick och åt pommes på Max i stället för att dricka vodkadrinkar på Hells Kitchen.
Inte för att vi var tjuriga, tystlåtna norrlänningar utanför att vi var medvetna om att det inte skulle bli bättre än så. Sunt förnuft tror jag det kallas.

Mer läsning

Annons