Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stor lyhördhet i meditativt dansverk

/
  • Maria Nilsson Waller står för koreografin och dansar själv i Last land. (Repetitionsbild.)
  • De gigantiska tidningsarken blir till virvlande snöflingor eller sanddyner på drift.

I Hollywoodfilmen The day after tomorrow drabbas USA av en ny istid.

Annons

Minnesbilder från den filmen kommer plötsligt för mig i inledningen till Last land som hade urpremiär på Exercishallen norr i fredags. Hur det störde mig att de som drabbades av den extrema kylan aldrig reagerade med ansikte och hud som ansikte och hud reagerar på stark kyla i verkligheten.

Inga jämförelser i övrigt men i Last land finns i stället en stor lyhördhet för vilka återverkningar extremt väder faktiskt har på en kropp. Kroppar i stilla framåtrörelse, de nästan omärkliga avtrycken i ansiktets uttryck. Rörelsen som kämpar mot vindar av kyla och hetta. Ett mjukt allvar.

Koreografin har inspirerats av två nationslösa landområden: ett i Antarktis och ett i den östafrikanska öknen. Så olika men ändå också så lika: så övermäktiga människan. Kroppens kamp framåt, rörelsen som går till synes bakåt. Solgult sidoljus som från lågt stående sol.

Scenbilden är ren, vilsamt grå. Fyra kvadratiska ark av sammanfogade tidningssidor vilar på marken i ett vagt prassel som av snöknarrande fötter. För att sedan bli till gigantiska virvlande snöflingor eller drivande sanddyner. Jag tappar bort mig när de viras till tidningskjolar men hittar tillbaka när civilisationens klädesplagg smulas sönder i ett allt starkare och snabbare kretslopp.

Musiken, som Magnus Vikberg, Anna Cochrane och Erik Dahl, står för spelar en stor roll i verket. Lyhördheten mellan dansare och musiker är stor. Musiken är lågmäld, antar stora proportioner, rymmer vemod och kraftfull känsla. Ensamma stråkar, långsamt piano, brus och accelererande trummor. I sina starkaste stunder ger Last land mig samma känsla som när jag överväldigas av min egen litenhet i riktigt storslagen natur. Som i det intensiva parti där rörelse och musik gör gemensam sak i ett allt mer uppdrivet tempo – en storm som slutar tvärt i mörker. I mig ett meditativt lugn.

Inför föreställningen uttrycker Länskulturens chef Ingrid Printz och Estrad Norrs Lilian Henriksson en förhoppning om att urpremiären av Last land ska vara början på en långvarig satsning på dans i Jämtlands län. Jag tänker på när Norrlands musik- och dansteater bildades, på hur tanken var att Norrdans skulle spela i alla fyra norrlänen och på hur det inte blivit så, i alla fall inte här.

Och jag hoppas att det blir annorlunda nu.

Annons
Annons
Annons