Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Starkt sug efter verklighet

+
Läs senare
/
  • Med sin ”Myggor och tigrar” blev Maja Lundgren en vattendelare på kultursidorna 2007. ”Obehaglig grundton av illvilja” skrev Svenska Dagbladet. ”Bredsida mot mansmaffian” Sydsvenskan och ”Rapport från en spottkopp” Göteborgs-Posten. I Expressen hyllade Maria-Pia Boëthius ”vår tids rebell”. Foto: Scanpix
  • Lars Noréns elakheter riktade sig mot kollegor och skådespelare, men kanske framför allt mot journalister och några recensenter. ”En hink skit”, tyckte Expressens Maria Schottenius. ”Den mest omskakande läsupplevelse jag haft på kanske ett decennium”, skrev Sydsvenskans recensent Eva Ström.Foto: Scanpix

Det litterära 00-talet bjöd på prisade romaner om flickor och gränsöverskridande kvinnor. Samtidigt kom hämndlitteraturen som slog tillbaka på författarna själva.

Är ett skamgrepp ett ska mgrepp även när den litterära nivån är hög? Och hur långt får man egentligen gå för att riva ner gubbväldet i den förment radikala kulturvärlden?

Frågorna diskuterades med glöd och indignation på 00-talets kultursidor.

Maja Lundgren blev en riktig vattendelare. Medan hon, i sin ”Myggor och tigrar” klädde av namngivna delar av det manliga kulturetablissemanget slog Lars Norén tre år senare mot båda könen i ”En dramatikers dagbok”.

Hans elakheter riktade sig mot kollegor och skådespelare, men kanske framför allt mot journalister och några recensenter, i synnerhet mot dem som en gång avfärdat ”Sju tre”, hans omdebatterade pjäs med fångar från Tidaholmsanstalten.

Maria Schottenius i Dagens Nyheter beskrev dagbokens 1 600 sidor som ”en hink skit.”

Andra framhöll att Norén huvudsakligen lämnade ut sina egna dåliga sidor i en existentiell och djupgående självrannsakning som smittade av sig på läsaren.

”Låt mig säga det med en gång, det är den mest omskakande läsupplevelse jag haft på kanske ett decennium”, skrev Sydsvenskans recensent Eva Ström.

Böckerna publicerades under ett årtionde då autenticitet eller verklighetsanknytning, förment eller inte, blev återkommande inslag även i litteraturen.

Författarna skrev romaner om verkliga personer. Lotta Lotass om Jurij Gagarin, PO Enquist om Lewi Pethrus och Åsa Linderborg om sin pappa. Alexander Ahndoril skrev en fiktiv biografi om Ingmar Bergman medan han fortfarande levde.

Suget efter verklighet tog sig från tv-kanalerna in i högkulturen och gjorde litteraturen mer kontroversiell, framhåller Lisbeth Larsson, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.

Själva suget förklarar hon med att den medialiserade världen gjort tillvaron mer ogripbar.

– Jättemycket postmodern teori handlar om det. Det här är en stor process, värd att diskutera, men i stället blir det de här skandalgrejerna som hamnar i rampljuset, säger Lisbeth Larsson, som menar att dessa debatter i sin tur säger intressanta saker om samhället.

– Är det en skandal att en relativt oetablerad kvinna skriver elaka saker om elaka män på en etablerad kultursida? Men inte att en hög-etablerad dramatiker sätter betyg på kulturetablissemanget?

Dagboken passar vår tid, konstaterar Lisbeth Larsson. Norén skrev medvetet för en publik. Dagboksformen använde även Martina Lowden i ”Allt”, en debutroman med narcissistiskt anslag skriven av en 23-åring med höga anspråk.

Dagboken om M inbringade kanske inte de största försäljningsintäkterna men trycktes med guldkantade boksidor och blev kallad för guldtackan ändå.

En annan av 00-talets vinnare var finlandssvenska Monika Fagerholm. Med ”Den amerikanska flickan”, en egensinnig roman som utforskar flickornas värld fick hon både Augustpris och försäljningsframgångar.

Ännu mer radikal var en av årtiondets debutanter, Sara Stridsberg. Hennes andra roman ”Drömfakulteten” handlar om feminist-ikonen Valerie Solanas, kvinnan som sköt Andy Warhol.

Sara Stridsberg blev som 35-åring den yngsta kvinnliga författaren någonsin att få Nordiska rådets litteraturpris.

Och även om hennes hjältinna är hämtad från verkligheten är romanen en fri fantasi, skriven på Stridsbergs alldeles egna prosa.

Annons
Annons
Annons